Födelsedag i (G)risveden
Fullmåne. Det ser ut som en scen ur en spökfilm när den runda månaden lyser genom de stora ekarnas nakna kronor. Magiskt. Lika magnifikt som norrskenet sist fast kanske inte lika exklusivt. Runt fyra på morgonen har månen flyttat sig runt slottet, eller om det är jorden som flyttat sig, hur so helst lyser den runda månen rakt in genom vårt sovrumsfönster då och hela sovrummet badar i månljus. Deg vet jag eftersom jag sover lite sämre när det är fullmåne. Om det är beror på själva månen eller ljuset låter jag vara osagt men väcker mig gör den. I natt när jag låg och tittade på den funderade jag på en rullgardin, en som jag kan dra ner en liten bit så jag slipper månen rakt i ansiktet. Ett annat sätt är att dra täcket över huvudet och det fungerar rätt bra det med.
Wirre fyller ett år och funderar som vanligt lite över tiden. Ett år är inget och allt. Fort och långsamt. Upp och ner. För Wirres del har det mest arit upp hela tiden. På topp som det oftast är med unga nya liv om de bara får vara friska. Det har han fått vara genom hela året. Vi kan inte minnas en enda liten skråma eller magsjuka. Jag skriver det med en viss reservation för i en stor flock med hundar och två människor med lite flyktigt minne kan jag inte veta säkert. På själva ett årsdagens eftermiddag fick han typiskt nog diarré, sin första så som vi minns det. Han verkade inte så bekymrad över det men det utlovade födelsedagsbenet får vänta ett tag. Han hann med att fira på förmidagen som tur var, med ett träningspass och en ordentligt promenad tillsammans med hela flocken i den iskalla vinden men sol längs en skogsväg i Risveden med fika i solen i kanten av en myr. Vi har förresten döpt om Risveden till Grisveden för det är så förskräckligt många vildsvin i olika område där nu, så vi går med en viss vaksamhet förbi foderplatser och kända grisstråk. Men den hör rundan såg vi inga vildsvin och faktiskt inte en enda hjort märkligt nog, men vi såg en örn, en stor mäktig örn som lyfte från ett byte i skogen inte alls långt från oss. Enorm. Tänk att det finns så stora fåglar. Jag höll lite extra koll på cockrarna efter det för det blev liksom uppenbart när jag såg örnens fötter och gripklor att det inte skulle bekymmer att greppa en tio kilos cocker. Med tanke på att örnar ser fyra gånger bättre än människor och jag inte går med blicken upp mot himlen känns det aningen oroande. Det är väl en på miljonen förstås, att en örn skulle ta en cocker men man vet ju aldrig.
