För det som är riktigt och sant

När olyckan är framme så är den det. Punkt. Ibland undrar jag hur det är möjligt att våra hundar inte skadar sig mer än vad de gör med tanke på med vilket kraft och intensitet de tar sig an marken på träningar och promenader. Otroligt. Andra gånger undrar jag över samma sak fast åt andra hållet. Hur det är möjligt att de lyckas skada sig i vanliga vardagliga inomhus eller runt husknuten. Nu var det Pals tur. Han har oerhört svårt att göra något långsamt och utan att ordentligt tryck i kroppen även om det bara handlar om att gå över en tröskel in i ett annat rum. Eller som för ett par dagar sedan då han BARA skulle GÅ in genom grinden till köket. Den ÖPPNA grinden och slog tassen i sidan av grinden så det sjöng om det. Minst en tå är trasig nu och tassen går inte att stödja på. Djurkliniken nästa och jaktsäsongen i papperskorgen. Thats life. Jämmer.

Sedan tänker jag efter lite till. Hur väl känner jag Pal egentligen. Väldigt väl skulle jag vilja säga men just den delen med hur han uppträder om han har ont någonstans har jag inte fått tillfälle att lära känna än. Såklart att ingen hund fejkar, hoppar hunden på tre ben så har den ont det begriper jag. Men. Det är rätt olika hur bra de är på att visa att de har ont, somliga har lite mer drag av “dramaqueen” över sig medan andra skickligt döljer det onda in i det sista. Tidigare hundar har varit olika med det, en del nära på döende efter att ha skadat sig eller brutit en klo eller något och andra tillsynes helt oberörda även av allvarligare grejer. Som vår golden fröken Vi. Pal däremot är en mjuk kille, en hårt gående sjukt arbetsmotiverad hund i terrängen som förmodligen inte ens skulle registrera om han slår sig i den situationen. Men utanför arbetsuppgifterna är det något annat, när inte den motorn och driften är igång är han känslig. Inkännande. Så efter ett par dagar på tre ben funderar jag ändå. Visst har han ont men svansen går och aptiten är det inget fel på. Allmäntillståndet är inte påverkat och tassen inte svullen. När han rastas ute på gräsmattan tycks han glömma bort det onda. Jag funderar på om det är jag som är drama queenen i det här. Jag som överdramatiserar och ser det svartaste svarta och en bruten tå och flera månaders koppelrastning. Minst. Om tån ens går att rädda. På kvällen träffar jag vår bästa veterinärkompis och hon tar ner mig på jorden igen. Öppnar mina ögon och förflyttar mig till verkligheten och det jag började misstänka. Pal har slagit sig, han har rejält ont i en tå men inget är brutet och inget har gått ur led, tån ligger där den ska och Pal glömmer att han ska lyfta upp tassen när vi får röra oss på gräsmattan. Tack och halleluja! Note to self, jag behöver sluta måla f..n på väggen men fortsätta ta hundarna på allvar såklart.

Lilla Till har en egenhet, eller hon ha många egenheter, fina de flesta av dem men det är en speciell av dem jag tänker på just nu. Hon skäller när det är något hon vill. Hon är inte precis en skällig hund i övrigt men hon skallar ihärdigt och bestämt om det är någon som sitter i vägen när hon vill in, eller ut, genom hundluckan till exempel. I en av hundluckorna finns en liten fönsterruta, ofta märkt av smuts från leriga tassar och blöta hundnosar. Den tittar Till in igenom innan hon knuffar på luckan men sitter det någon på andra sidan så försöker hon inte ens knuffa. Då skäller hon. Jag undrar alltid vad det handlar om när hon sätter igång. Efter tre år tillsammans tycks jag ändå aldrig komma ihåg att det är luckan det gäller när hon skäller på det sättet. Grovt från djupet av hennes lilla mage och mycket enträget skäller hon. Den som sitter på andra sidan verkar aldrig ha lyckats förstå uppmaningen från Till utan sitter obekymrat kvar. Jag däremot, jag agerar. Ofta räcker det att jag ropar att det är okej att hon kan gå in för att hon ska våga slå till luckan med tassen och ta sig in. Jag har uppenbart varit lättare att dressera i det här än hennes hundkompisar och hon har väl lärt sig att jag kommer till undsättning. Lite gulligt är det allt tycker jag, att hon påkallar min uppmärksamhet och faktiskt tycker sig dra lite nytta av mig. Hur hon löser det när vi inte är hemma vet jag inte riktigt. Jag undrar om hon sitter och väntar till den berörda flyttar på sig eller om hon prövar ändå?

Den andra hundluckan har inget litet fönster, den är bara en hel skiva fast med samma funktion som den andra luckan. Den går lilla Till varken in eller ut igenom, hon verkar inte lita på det alls om hon inte kan se igenom. Lite samma sak är det med Lass. Hon bemästrar luckan med fönsterrutan fullt ut och den slår som en saloonsdörr när hon ränner fram och tillbaka men den andra går hon inte igenom. Är det något med cockrar undrar jag eller något i de två halvsystrarnas gener? I alla andra miljöhänseenden är systrarna så framåt, orädda och smarta, tar sig fram och upp och ner överallt utan att låta sig hindras. Men den fönsterlösa hundluckan ställer till det. Labradorerna har inga som helst bekymmer med någon av luckorna och troligen struntar de nog fullständigt om de mejar ner en kompis på andra sidan när de slår upp luckan med, så de behöver inget fönster. Lad och Lyra som också är cockrar löser luckorna utan problem. Jag tror det kommer sig av att Till och även Lass haft otur när de försökt gå in och har slagit luckan in i en kompis på andra sidan för vilken kompis som än suttit där är större och tyngre än cockersystrana och har troligen inte gett vika utan luckan har förmodligen slagit tillbaka så tjejerna fått en rejäl smäll på nosen. Det är säkert så det gått till och därför lilla Till inte vill chansa igen. Läraktig hund ändå.

Jag ska laga lite mat tänker jag. Kyckling med lime och röd curry och jag funderar över om ingredienserna får plats i stekpannan med de lite högre kanterna eller om jag behöver ta fram gjutjärnsgrytan. Gryten torde vara det självklara valet så jag vet inte varför jag ens funderar egentligen. Bekvämlighet. Det handlar om bekvämlighet tänker jag, nära på lathet men jag vill inte dra det dit för hade det varit lathet hade jag inte lagat maten själv utan köpt färdig. Stekpannan med kant står överst i lådan och grytan står under den och en stekpanna till. Det väcker alldeles tillräckligt motstånd i mig att behöva lyfta ur de två stekpannorna för att komma åt grytan och sedan ställa ner pannorna igen. Det är inte särskilt mycket som behövs för att det ska ta emot tänker jag. Jag vill tro att jag är bättre som hundförare, att jag inte ger upp eller ger efter vid minsta motstånd där. Blir för bekväm för att agera. Visst är det lätt att avstå där med, strunta i att blåsa stoppsignalen på längre avstånd för jag inte orkar ta tag i det och för bekväm för att följa upp om det om den inte skulle åtlydas. Så mycket enklare att välja den lätta vägen ibland. Att låta bli att utsätta sig hela tiden. Men så ör det ju det där med att man vill vidare. Med sig själv och hunden. Exakt mot vad är frågan ibland men åtminstone framåt i träningen och tilliten och då duger det inte med bekvämligheten. Den måste utmanas och följas upp med tydlighet och konsekvens. Hos mig själv alltså.

Några ord från Ryglen gundogs här nedanför. Kunde inte sagt det bättre själv så jag så jag låter Ryglen göra det.

“We work hard to build trust and enjoyment between handler and dog, because that’s the foundation of any successful working relationship. From the first session to the final retrieve, our approach is rooted in mutual respect, patience, and enjoyment.“