Full fart mot mars
Kväll igen. Wirre tuggar ben som brukligt och vanligt. Är tisdag den tröttaste dagen undrar jag som faktiskt ändå piggnat till lite igen. men vid fyra stålet var så gränslöst trött att jag var tvungen att sjunka ner på soffan för en powernapp. Helt utan anledningen egentligen. Kan inte minans när jag gjorde det senats utan att ha ont i någonstans. Nästa som en ny människa reste jag mig igen efter en halvtimme. Pigg. Jag skyller på snön. Det är ett väldigt sjavande genom blötsnö, ovanpå skarsnö, genom skarsnön och över isfläckar. Alla mina benmuskler tycks knorra, skava och protestera. Lågmält och finstämt i och för sig men ändå. De känns. Stunden på soffan var nog nödvändig.
Det var snön och momsen tänker jag. Som tog ner mig. En väldigt stor summa flyttade från mitt konto vidare till skatteverket under dagen. Den var var väntad och rimlig, samad på hög under hela 2025 och nu skulle den iväg. Jag tryckte på knappar, fyllde i och signerade och så var den stora summan iväg. Det är något utmatande över stora pengaöverföringar, i alla fall när de lämnar och det gör något med mig när jag ser sexsiffriga belopp försvinna iväg. Fattig som en kyrkråtta känner jag mig en stund innan jag återhämtar mig igen. Fast det inte ens var mina pengar, de låg liksom bara där till låns och väntade på slutbesked. Märkligt.
Ute var det ljuvligt idag, förutom underlaget att gå på då. Jag tar full fart mot mars nu med hjälp av plusgrader, grävlingspår, dagsmeja och fågelsång från alla håll. Det är nu det händer. Fast lärkan har jag inte hört än, den är senare än vanligt, någon måste väl skallrat om vintern här då den dröjt lite extra. I väntan på bättre tider tänker jag. Sedan jag flyttade till slottet i kanten på fältet är lärkan mitt allra bästa vårtecken, dess drillande är helt magnifikt och löftesrikt. De två tidigare slotten jag bott i har har varit mer omgärdade av skog än öppna fält och jag kan inte minnas att jag hörde en enda lärka där. Där var andra fåglar och annan sång istället men ingen som liknade lärkans drillande. Jag vet inte om korpar också har speciella läten för sig när våren är på väg men det har vart ett himla liv på dem idag. Jag har inte tillräckligt korpkännedom för att avgör på deras läten vad de säger men att de sa något till varandra idag det begrep jag. Färmodlogen hade det något med vården att göra. Det var rena rundgången av korpkraxande och korparkroppar mot den blå himlen över mitt huvud under eftermiddagen. Den lilla söta labradortiken som var på träning lät sig dock inte störas trots korparnas ihärdiga och rätt störande skådespel. Hon jobbade på med koncentration och fokus. Härligt att se när unga hundar klarar av att fokusre på ”rätt” saker när det gäller. Det gjorde mig glad.
