Håll om mig
Lad har, äntligen, tagit på vårtan på framtassen. Äntligen för att vi har en sällsynt förmåga att skjuta på allt till sist minuten. I det här fallet var det heller ingen brådska. Nu lyckades vi ändå pricka in det emellan Gotland och fasanpremiären. Ett litet ingrepp, en liten vårta men i vägen i tuffare terräng. Inte på grund av sin storlek men för att den blir irriterad och lite inflammerad. Borta nu. Några små stygn och några dagars vila är det som är kvar.
Och en tratt. Lad är mycket tveksam till om det går att kissa med tratt på. Jag förklarar att tratten sitter på en helt annan del av kroppen så det går fint men han tittar bara på mig och skakar på huvudet. Det är väl något i motoriken som inte stämmer överens. Jag drar tratten över hans huvud och han kissar på första bästa grässtrå. Hur svårt kan det vara undrar jag och förmodligen undrar han detsamma över varför jag väntade så länge med att ta av tratten. Gullig på djurkliniken var han med, vägde sig gärna och följde med in i rummet men sedan tyckte han det räckte, gömde sitt huvud under min arm och låtsades att han inte fanns, och än mindre att veterinären fanns medan hon lyssnade på hans mycket speciella hjärta inför sövningen. Alla veterinärer som hört hans hjärtljud blir i lika delar fascinerade och fundersamma men vi som vet vi vet. Att det inte är något fel på det alltså. Grundligt kollat från alla håll och friskskrivet sedan längesedan. Lad är vårt ”hjärtebarn” i dubbel bemärkelse.
Under tiden den lilla operationen pågick gick jag en sväng ”på stan” med Tweed. Lite miljöträning skadar väl inte tänker jag. Koppelträning skadar inte det heller. Varken för honom eller mig. Gick nära på vilse i ett äldre villakvarter men kom fram som förväntat. Det vill säga på rätt plats. Väldigt mycket kul att titta på för oss båda och lukta på för honom. Efter det en längre runda på asfalt och grus med Pal och Besta. Lite av promenad längs minnenas allé. Gick ut ur stadskvarteren mot ängarna och skjutbanan som förr låg några kilometer bort men nu nästan är i anslutning till den utbyggda staden. Mycket har hänt. Men så är det också ofattbara trettio år sedan jag gjorde uppskjutningen för jögarexamnen på just den här skjutbanan.
Trettio år. Det här med tiden igen. Så obegriplig. Promenerade tillbaka längs gångvägen i trästaden och var tvungen att stanna till lite vid en lägenhets fönster i markplan. I fönstret hängde en adventsstjärna i mässing och på fönsterbänken under stod en midsommarstång. Effektivt med allt framme samtidigt eller en protest mot alltings ordning och traditioner? Lite festligt såg det ut oavsett. Annorlunda. Tillbaka en timme senare var Lad redo för upphämtning.
Hemma igen flög en ovanlig rovfågel över havrefältet. Färgen fick mig att tänka röd glada men jag saknade den tudelade stjärten och fågeln jagade annorlunda. Inte sett det sättet tidigare. Sedan rullade äckliga Lillie sig på en äcklig bajs i samma havre och fågelförtrollingen var bruten.
Trettio år sedan skjutbanan betyder också galet nog trettio år med retriever och några schäferår före det. Hur är det möjligt undrar jag. Igen. Jag slåss lite med min tidsuppfattning och acceptansen över det. Har inga problem med åldrandet i sig men förvånas över att jag blir så förvånad över ur åren gått. Lite av ett något skrämmande uppvaknande att inse att så många dagar och år passerat. Vill inte alls likna det vid en livskris men visst finns det skäl att tänka över vad man vill och gör av tiden man har och i bästa fall får.
Det är val snart med, en annan anledning till att stanna upp och tänka efter. Där är också ett skrämmande uppvaknande att se vart politiken är på väg, hur historien verkar upprepa sig och klimatfråga aldrig tas på allvar. Jag har min riktning klar, röstar med hjärta och övertygelse och försöker bortse från gynsamma personliga fördelar. Innerligt trött på bråk, pajkastning, resultatfixering, empatilöshet och tusen andra saker. Var någonstans finns det utrymme för den vanliga lilla människan? För omsorg, ödmjukhet, omtanke och människovärde.
Kanske lite i vårt hörn av världen i alla fall? I det lilla bland hundar och natur. Här känner vi omsorg, ödmjukhet och omtanke om både människor och hundar och du är varmt välkommen att träna hund utan resultatfixering eller ställningstagande. Här tränar vi för att det är kul, energigivande, värdefullt och ett oerhört välkommet och närvarande avbrott från allt det där andra och vi bryr oss inte om vilket fack du tillhör varken politiskt eller träningsmetodsmässigt. Jobbar med helheten gör vi. Holistisk hundträning med hjälp av hjärta, hjärna, hälsa och hållbarhet. För både hund och förare.
