Han vet

Hundarna är så skickliga på att läsa av signaler. Nästan så det är kusligt ibland. I vår flocken står Lad för expertkunskapen inom området. Han vet. Nästan innan vi själva hunnit tänka tanken klart har han läst av oss. Han vet precis vilka dagar slottsherren ska åka till jobbet och vilka han är ledig. Fem i halv sex varje morgon vet han det och det går inte att lura honom. Han vet exakt när slottsherren tänkt gå ner och mata hönsen med. Jag har lurat länge på hur han kan veta att det är just till hönsen slottsherren är på väg för han vet det i samma ögonblick som slottsherren går ut genom dörren och inte först när han svänger runt knuten på slottet för att gå till baksidan där hönsen håller till. Det kan inte ha med klockan eller tiden att göra för besöken hos hönsen sker med tydlig oregelbundenhet.

Eftersom Lad har järnkoll på varenda rörelse slottsherrens gör när han är hemma är det kanske inte så konstigt att han vet ändå. Som igår med, när jag satt ute på altanen och skrev en stund och Lad förvånande nog satt tätt intill mitt ben och ville bli klappad och ha mitt sällskap. Jag duger annars aldrig när slottsherren är hemma men nu passade mitt sällskap tydligen bra för slottsherren grejade i hobbyrummet och det gillar inte Lad. Det har han också lärt sig, att vistelse i hobbyrummet är förenat med viss långtråkighet. Jag tror han läser av graden av slottsherrens engagemang i grejerna han pysslar med i hobbyrummet och därför vet när saker kommer att ta så lång tid att han inte orkar vänta. De gångerna är nog enda då Lad viker från slottsherrens sida. Men har koll förstås, slänger ett öga mot trappan till övervåningen och lyssnar till lite emellanåt. Ifall det låter som slottsherren håller på att avsluta. Då är han beredd. Jag läser Lad så i alla fall, det är min tolkning av hans signaler om vad han vet. Något facit, garantier eller bevis på att det jag läser in hos honom stämmer har jag såklart inte. Inga vetenskapliga undersökningar eller evidens. Jag låter det stanna vid en känsla och förnimmelse av trygghet i den känslan stämmer.

Premiärdag idag. På andjakt och vi har varit i väg. Vädret blev betydligt bättre än väntat, rent av exemplariskt för andjakt och hundarna skötte sig fint. Många fåglar med och ännu fler skott avlossades. Trevliga människor oh fina återseenden. Hundarna var lyckliga, Besta för att hon vet vad det handlar och för att fågeljakt verkligen är hennes rätt element i precis alla avseenden och Pal för att han fick starta upp sin elevtjänstgöring och vara med mitt i smeten. Besta är som jag skrev liksom gjord för fågeljakt. Det är väl kanske självklart att hon är eftersom hon är en jaktavlad labrador och det är själva avsikten med den aveln men med henne är det mer påtagligt då skillnaden från hennes personlighet och inställning i vardagsträningen och själva jakten är så betydande. Hon som till vardags kan verka lite trögt är helt otroligt smart och kvicktänkt på jakterna. Snabblärd och säker. Vi hade några riktigt fina apporteringssituationer idag och någon mer pissdålig som blev bra ändå. Och så hade vi ett par situationer med guldstjärna i kanten. Jag är så glad i ha min mörkgula jaktkamrat och så glad att hon nu får agera mentor till Pal under hans upplärning. En bättre har jag svårt att tänka mig och det är fint att se hur Besta tar över goldenfröken Vis roll som mentor med samma självklarhet som Vi hade när hon lärde upp henne. Lärlingsutbildningar måste väl vara bästa sortens utbildningar?

Cockertjejerna verkade väldigt nöjda med utflykten de med även om de inte deltog i jakten aktiv men däremot fick mingla lite i pauserna och låg övriga tiden på första parkett i nomadbilen med god översikt över skeendet. Bra plats ändå. Högt och fin med dörrarna öppna. Farbror Lakrits som är pensionerad från själva den heta mer krävande delen av jakten med sin elva och ett halvt år fick följa med slottsherren på eftersök och var mäkta stolt och glad över det. Det går lite si och så med Lakrits hörsel och sinnesnärvaron men ett eftersök i lugn och ro fungerar för den fina farbrorhunden. Det är med lika delar vemod och glädje jag tittar på den åldrande hunden. Så fantastisk han har varit och så mycket han har gett oss och så vemodigt det är att se hur åldern och ett arbetande liv tar ut sin rätt. Lågan som falnar men gnistan som fortfarande glöder. Det är så vackert och sorgligt på samma gång. Som livet.