Have a little faith in me
En vacker morgon igen. Maj är oslagbar. Regnskurar och sol om vartannat under långhelgen. På de flesta platser men inte på Ulkeröd där vi var i fredags för vi klarade oss med uppehåll från nio till fem. Det var vad jag hoppades och vad jag önskade eftersom det var den tiden kursdagen skulle pågå. Sjutton noll tre drog ett regnmoln in över oss och jag drog på mig regnbyxorna för vi hade lite kvar att göra klart. Onödigt visade det sig för det hotfulla molnen spred ut sig och släppte bara ner några droppar på oss. Tacksamt att inte behöva avsluta dagen med allt genomblött. På hemvägen passerade vi några rejäla regnskurar däremot, fint att följa dem och regnbågen i inifrån vår stora starka och torra bil.
Jag är tacksam över mycket annat också, tacksam över alla dem vi möter på kursdagarna, över sportslighet och omtanke om varandra och om hundarna. Allt går inte alltid bra i träningen, stundtals är det lite av ett kämpande och rätt tålamodskrävande att hålla hunden och humöret i kontroll för att hålla ihop och jobba vidare. Vi vet nog alla hur just det är, och hur lätt och fin den motsatta känslan är när allt flyter på. Det är inte alltid så glamouröst med hundträning alla gånger, det krävs nötande och ihärdighet och vilja och regnkläder men det är roligt. I fredags till och med lite glamouröst då vi åt en sådan där fantastiskt god och lyxig restaurang lunch igen. Jag slog till på stort och tog en Pepsi max till med. Helgkänsla!
En after work på vårt sätt igen på lördagen. Bilen och ett par hundar och en promenad till en skogsjö där jag av någon anledning inte varit på tjugo år och slottsherren aldrig. Det var som jag kom ihåg och ändå inte för skogen hade vuxut upp på en del ställen och tagits ner på ett annat. Förutom promenad blev det ett träningspass och sedan en öl och grill på altanen, allt väl tajmat emellan sol och regnskurar. Nu Zack Bryant i högtalarna med inslag av John Hiatts ” Have a little faith in me” och ännu fler tankar om hundträning. Om gammalt och nytt glädjen i att samarbetet med hundarna. Ett samarbete där båda väljer att samarbeta för att de trivs med det och får något för det. Något som ger något tillbaka. Säkert lite olika i anledning och upplevelse av vad man ”får ut av det” emellan hund och människa eftersom ingen egentligen vet vad hundar tänker och känner men ändå en fritt valt samarbete utfört av vilja i välbefinnande för både parter tänker jag. Visst går det.
För mig handlar det inte om att hunden bara ska göra det jag vill utan om att de ska vilja göra det jag vill. Dirigeringsarbete handlar om att få hunden med mig, om att få den att vilja samarbete med mig, om att få den att förstå att vägen till belöningen (apporten) går genom mig. Det behövs ömsesidig vilja från båda parter för att få samarbetet starkt och hållbart. Jag vill att mina hundar ska ”have a little faith in me”, de ska känna att jag är att lita på och åtminstone ana att jag vet vad jag pysslar med också när jag rör till det. Givetvis vill jag helst att de inte bara ska ha a little faith in me, jag vill att de ska ha a lot of faith in me men det kommer med tiden tänker jag. Om jag sköter mina kort rätt. Jag vill för övrigt att de ska vara så åt andra hållet med. Att hunden ska kunna säga have a little faith in me när den har något på gång, kanske känner en vittring i slutet av en dirigering eller är på väg att ta sig an en löpa eller något annat viktigt. Jag vill att hunden ska känna att jag har förtroende för vad den gör och tillit till dess förmåga att finna viltet jag själv aldrig hade funnit. Utan att jag hindrar eller lägger mig i mer än nödvändigt. Den finaste versionen av samarbete emellan en hund och en förare är väl den där bådas styrkor kommer till sin rätt och används i sin helhet för att komplettera varandra och gemensamt lösa uppgiften? Enligt min uppfattning uppnås det inte varken genom ovillkorlig lydnad eller enbart belöningar utan av balansen dem emellan. Together to get there så att säga.
