Lyra har fått sommarfrisyr. Jag ställde henne på bordet och lät saxen jobba genom de tjocka lockarna. Vilken päls hon fått! Från var undrar jag? Svansen yvig och tät, som ett packat bomullspaket. Jag kunde förstå pälskvaliteten och dess mängd om hon varit kastrerad men det är hon inte, hin har allt i behåll. Efter att klippning blev klar ser hon ut som en sådan där modern doodleblandning och är mjuk som sammet. Det är inte snyggt gjort med det blir praktiskt för nu kan inte grankvistar, kvistar och annat otyg trassla in sig i pälsen och bli kvar. Inte på samma sätt som innan klippningen i alla fall. Det tog en stund att få det gjort för hon hade verkligen gräsligt mycket päls men hon härdade tålmodigt ut. Som hon och jag stridit om den här pälsvården förr om åren. Jämmer. Det är längesedan nu men det fanns en tid då jag trodde jag skulle få hennes vassa små tänder i mina händer. Fast det gick aldrig så långt. Vi lyckades komma överens om något sorts okejläge i hanteringen, där bådas åsikter och känslor gavs utrymme, båda fick ändra sig lite, sedan vände det. Nu har vi fina klipp och borststunder tillsammans och Lyra och svansen går när hon ser att jag plockar fram den rosa väskan med saxarna.
På morgonen som är sval och skön går jag en rejäl skogspowerwalk med Pal, Besta och Wirre. Det blir varmt fast det är svalt för jag trampar på rätt ordentligt. Hundarna uppehåller sig runt mig, lite framför och lite bakom och när jag kommer från skogsstigen ut på grusvägen lyfter jag blicken och ökar tempot lite till. Jag tänker på hur väl jag hör vem av dem som som sluter upp vid min sida eller kommer springande bakom. Att jag vet utan att titta ner frö att se efter. Jag hör på på steget när tassarna möter grusvägen vem av dem det är och jag känner igen var och en av dem på deras andhämtning. Visst tar jag fel ibland men jag har rätt förvånansvärt många gånger. Såklart hade det varit lättare att sänka blicken för att vem av dem det är men det hade inte varit lite spännande. Inte lika sammansvetsat.

