I depends on the dog
Vinter. Wirre tuggar kvällsben på köksgolvet och kaminen eldar på för fullt. Han är dyr i drift Wirre, ett ben behövs varje dag, minst, för att hålla hans tuggbehov hanterbart. Kaminen är rätt dyr i drift den med men precis som med Wirre är den väl värd kostnaden eftersom den ger oss något annat tillbaka. Vi tittade på Wirres tänder häromdagen, öppnade munnen för att se att allt stod rätt till med hans tuggvänliga tänder och bettet. Det gjorde det. Då slog det mig att jag redan glömt att han och några av syskonen hade en rätt outvecklad underkäke och med ett relativt tydligt överbett när de var runt sex månader. Så där så man kunde börja fundera över vart det skulle ta vägen med det. Nu fick jag ännu en lektion i att det många gånger lönar sig att ge saker tid och vänta ett tag, att tid kan vara en avgörande faktor. Wirres bett är utmärkt nu, underkäken har kommit ikapp och inte en millimeter av överbett finns kvar. Allt är precis som det ska vara med bettet och som bonus är tänderna vita, fina och många. Det är så lätt att ta ut saker i förväg tänker jag, oroa sig för det ena eller det andra när det enda som kan ge oss ett tillförlitligt svar är tiden.
Pal hittade en till tennisboll i snön idag igen. Från ett annat närsöksområde på en annan plats där vi inte visste att någon fanns kvar. Han har blivit en hejare på att leta fram kvarglömda bollar och apporter. Max belöning för honom när han hittar något och det i sin tur har gett en honom en sällsynt uthållighet och tro på sin nos. Så stolt när han kommer till mig med sina fynd till mig, så glad när jag blir glad. Självlärda grejer tenderar att ge inlärning som sätter sig för livet. Jag tänker rätt ofta på det, allt mer faktiskt, hur vi som förare stör ut våra hundar i nosarbetet genom att lägga oss i onödigt mycket. Det kanske märkts i det jag skriver och i det jag pratat om på kurserna. Hur vi begränsar hundarnas utveckling genom att detaljstyra hur stort de får söka, i vilken riktning de ska söka och när de får börja söka. Hur vi stör dem. Det är väldigt retligt att bli varse om att risken finns att en själv kanske är hundens största begränsning. Jag vill inte vara det så jag låter mina hundar söka mycket friare numera, både retrievrarnas och cockrarna. Inte okontrollerat förstås, jag bygger upp övningarna och träningen för att maximera utfallet. Anpassar efter varje hund. Det finns ingen precis mall här, inga exakta metrar eller avstånd för som vanligt beror upplägget på hunden. Utfallet däremot beror mer på mig, på hur väl jag känner mina hundar, hur väl förberedd jag varit i träningen och hur noggrann jag är med anpassningen till varje hund. Det är väl märkligt att (nästan) allt ska falla tillbaka på en själv hela tiden?
