Andjaktspremiör i morgon. Plötsligt är det dags igen. Tiden flyger fram med oss och jag har knappt hunnit landa förra säsongen känns det som. Det ska bli kul att komma igång igen förstås, packa bilen och se lyckan hos hundarna när det förstår vad det handlar om. För det gör det utan tvekan. Att se dem i det som är naturligt för dem och ge dem den möjligheten känns bra även om jag långt ifrån känner den smått euforiska känslan som kom över mig på jakterna för tjugo år sedan. Jag är lite mättad det måste sägas, och hemmablind. Glömmer ibland att uppskatta det som för många är ett nästan ouppnåeligt mål men som kommit att bli min vardag. Men när jag väl står däe och ser någon av hundarna med nosen tätt mot marken göra det de gör allra bäst i löpan efter en skadad fågel eller en annan skarp situation dras jag med och vet exakt varför jag gör det här år efter år och dessutom lägger stora delar av resten av året på att förbereda hundarna för uppgiften.
För att vi ska kunna göra jobbet på jakterna effektiv, hålla hårt i jaktetiken och se till att fåglarna bärgas snabbt och effektivt. För deras skull. Jag läste någons text om det där, om att vi som apportörer givetvis inte ska träna våra hundar under pågående jakt för vi där för att göra jobbet för de betalande skyttarnas skull. Såklart. Jag håller med om det men jag skulle vilja lyfta det en nivå till. Vi är där för fåglarna skull. För jaktetiken. Och det är varje apportörs skyldighet att vara så väl förberedd och ha en så väl tränad hund att det i möjligaste mån går att upprätthålla. Det i sin tur kräver en hel del träning såklart och självklart händer det att hundar går hur hand hur väl vi en tränat men chansen att det inte ska ske ökar åtminstone ju mer och bättre vi tränar.
Ute regnar det just nu men det ser redan ut att vara på väg förbi igen. Jag kurar inne och försöker bli av med feber och hosta. Tittar på fönsterrutorna som är prickiga efter högsommarens bromsinvasion och behöver putsas. Har väntat på regnet. På varje dags väderprognos som lovat, tio millimeter, tjugofyra millimeter eller fem millimeter men skurarna har letat sig förbi slottet. Av det mesta har det inte blivit något och jag har njutit av sol och uppehåll för det är trots allt skönast när man vistas ute. Men det behövs vatten. En halv vattentunna är allt det blivit den senaste tiden och det räcker inte ens till för att vattna blommorna i krukor. Marken behöver mer. Och svamparna om det ska bli några. Det kanske redan är försent på den fronten? Passerade ett av de kända svampställena för ett par dagar sedan och inte en enda förtorkad kantarell syntes till. Lär väl bli högt kilopris på dem om de dyker upp. Tillgång och efterfrågan.
Vatten på annat håll har det däremot varit. Vattenkurser på tre tillfällen med vara en vecka emellan varje tillfälle. Två fina grupper med hundar på lite olika nivå vilket blev berikande på flera sätt. Upplägget med den här intensivvarianten var inte så dum visade det sig. Och att kurens i augusti var en fullträff, sol varje gång, inga knott och behagliga temperaturer. Vi har varit vid samma damm varje tillfälle och kunnat bugga vidare på övningarna från veckan innan och hundarna har visat fina framsteg. Ibland har det gått lite baklänges med och vi har kunnat skratta åt det tillsammans innan vi tagit nya tag
Har börjat träna Tweed med. Fast inte i vatten. Mer allvar nu, mindre lek. Sju månader gammal känns han mogen för det. Tränar i hagen bakom slottet, känd miljö, få störningar. Korta pass, inte mer än tio minuter. Lagom för honom och max vad min förkylningstyngda kropp orkar. Bra det när jag tänker efter, hade jag varit helt i form hade jag riskerat att göra lite för mycket med honom. Missat på skärpan i utförandet. Nu har det varit guld. Jag ska hålla mig där.

