I know you’re ready. To get older

Det regnar. Hela dagen sedan tidig förmiddag har det hållit på. Jag vet inte när det hände sist. Äntligen och efterlängtat och tillsammans med det mer blygsamma regnet som fallit under nätterna tidigare i vecka har det samlats upp trettio millimeter i regnmätaren. En rejäl rotblöta alltså. Nu tror jag inte det väntas mer men jag är nöjd med det som kommit. För man blir nämligen väldigt snabbt påmind om hur det blir när det regnar mycket. Mörkt, blött och lerigt. Blöta hundar, smutsiga hundar, smutsigt hus och blöta kläder som inte torkar eftersom precis allt är fuktigt och det är för varmt för att ha igång någon form av värmekälla. Påminnelsen om regniga dagar landade tungt över min axlar idag. Det här är vad som väntar framöver. I ett halvårs tid ungefär. Inte regn hela tiden förstås, men rätt ofta. Mörker och lera med. I mängd. Men också klara soliga höstdagar, frostiga morgnar och mjuk vit snö. Om vi har tur. Det ger sig tänker jag. Det blir som det blir. Med vädret.

Det blir det med hundträningen ibland med. Lite som det blir och inte alltid som man tänkt. Ibland känns träningen som en lång seg uppförsbacke som aldrig planar ut. Trög och tålamodskrävande. Men till sist så. De där till sist tänker jag är bra att ta med sig. Ting tar tid! Jag har fått så fina exempel på det senaste tiden. På hundar och förare som jobbat på och haft bekymmer av olika slag i träningen som nu planat ut och landat riktigt fint. Med hjälp av tiden till stor del. Den har en avgörande betydelse i somliga saker. Det måste få ta tid att lära, tid att repetera och tid att förankra. Att skynda fram det går inte. Speciellt inte om hunden inte är mentalt mogen för det. Det är ingen slump att det finns någon sorts magisk gräns strax efter att hundarna fyllt tre år. Det sker verkligen något där. Visst, det handlar inte bara om mognad utan också om ett ansenligt antal träningstimmar och vardagsliv som man spenderat ihop med hunden under de där tre åren. Så det är väl mer av en kombination träning och mognad men tidsaspekten i det hela blir ändå viktig och troligen rätt avgörande. Jag kan känna det tydligt med mina egna hundar med. Pal är sjukt duktig, tidigt mogen och träningsbar men allt är än så länge mycket vingligt och ostadigt och går lite mer på tur och tillfälligheter än på trygghet och tillit. Med Besta som precis fyllt tre börjar jag däremot känna av tryggheten på ett annat sätt. Inte för att hon är färdigtränad och gör allt klockrent, verkligen långt ifrån, men vi känner varandra väl nu, hon är vuxen nog att hantera press, är tåligare och växer med uppgiften istället för att krokna. Allt vi gör är stadigare nu, och när det går fel tar vi oss igenom det. Bättre än tidigare åtminstone. Vi hade inte nått hit fortare genom att jag pressat fram fler träningstimmar, tränat oftare eller kört längre pass, det är jag ganska övertygad om. Däremot tror jag vi kunde kört fast, mer än vad vi gjort, om jag inte gett processen och hunden tiden den behövde. Nu däremot, nu tror jag att jag kan träna henne rätt mycket och mer intensivt än tidigare för hon är färdig nog att klara det. Jag ser otåligheten hos hundförare emellanåt, den hos dem som segar på i uppförsbacken eller har lite för höga ambitioner för hundens ålder. Det är lätt att tänka att man måste träna sig hur det fast jag tänker att man mer behöver vänta sig ur det. Mitt bästa tips i de fallen är att skaffa minst en hund till. Om man inte orkar vänta. En till att träna och jobba med så ens egna ambitioner åtminstone fördelas över två individer. Det är mitt absolut bästa knep och det brukar få hund nummer ett att växa med hästlängder bara av det faktum att inte allt fokus i träningen inte längs på den.