”If you don’t know how to do it. I’ll show you how to walk the dog”

Jag lyssnar på Frazey Fords September fields och inser att den funkar hur bra som helst också en mörk januari kväll. Efter den något nytt med först Jose Gonzales och sedan Zach Bryan följd av Luke Combs. Helt olika men bra alltihop. Jag gillar variationen, växlingen mellan musikstilarna, de personliga rösterna och texterna. Slottsherrens favoritlåt för tillfället är Walking the dog med Hans Theessink. ”If you don’t know how to do it. I’ll show you how to walk the dog” sjunger han i refrängen. De raderna säger mycket för oss som är av den sorten som tränar och promenerar med hundar dagarna i ände. På hur svårt det kan vara för många hundägare, det där att få till promenader så de blir behagliga och trevliga för både hund och ägare. Härliga avkopplande promenader utan koppeldrag, utfall mot flygande löv och doftfläckar och allt vad det kan vara, promenader som är behagliga för hundarna med, där de kan få röra sig fritt, få frihet att ta för sig och sträcka ut och bara vara just hundar. Underbart men görbart endast genom en god relation, bra grundträning och en säker inkallningssignal. Så det är där man borde lägga trycket tänker jag, se till att få de där grunderna på plats så hunden kan få frihet och föraren kan koppla av. Behöver man hjälp att få till det kan man ju alltid fråga Hans Theessink, låtskrivaren och sångaren tänker jag, för han säger sig veta hur man gör.

Jag har pysslat med lite grunder med mina egna hundar idag, lite inomhusträning i mörkret, hålla fast och hålla stilla lite olika föremål. En tennisboll, en ihålig gummiboll med extra hål i, en liten dummie och en rätt tung kanindummie. Inte samtidigt såklart utan ett föremål och en hund åt gången. Nu blev det visst invecklat känner jag, alltså varje hund fick jobba med alla fyra föremålen fast en i taget. Inte så många minuters träning var men det var heller inte avsikten. Jag var ute efter några lyckade repetitioner, ett litet lager med krav ovanpå och bra svar från hundarna. När jag fick det var jag nöjd. Nästan. För det finns alltid något litet som kunde gjorts bättre, både från mig och från hundarna men garanterat mest från mig eftersom det är min uppgift att få hundarna att förstå hur jag vill ha det. Som alltid slås jag av deras olika personligheter, på variationen i deras egenskaper och min stundtals oförmåga att ställa om emellan dem. Besta mjuk som smör, som svarar på minsta lilla krav genom att bli stilla, vattenkammad och prydlig, som behöver så lite, så lite för att göra rätt. Som växlar från acceptans med bakåtvikta öron och mandelformade ögon till spetsade öron och viftande svanstipp på en millisekund när jag frigör och belöning väntar. Wow, får jag en godis för det här uttrycker hon. Lass, lilla tuffa Lass som fortfarande jobbar emot, som har pannben nog att fråga varje gång om hon verkligen måste sitta stilla och om hon ändå inte kan ha huvudet bortvänt istället för blicken mot min. Hur jag anstränger mig för att hålla tålamod och humör i schack och inte ge efter och hur stark varje liten seger känns när jag inte ger mig och hon plötsligt sitter blick still med föremålet i munnen och ögonen i mina. Nöjd så här då? frågar hon och det är jag såklart. Men jag får kämpa för det lite varje gång, får stålsätta mig, utmanas och utbildas. Det är fortfarande lite oklart vem av oss som lär sig mest om den andra och vem som egentligen för befälet en det går framåt. Sedan Pal, han som älskar bollar och apporter över allt annat men som tur är gillar han mig mycket med. Mjuk han med men inte lika mjuk som Besta. Livligare temperament, högre motivation, har därför svårare med det där stilla i munnen, bollen vill gärna rulla lite, flyttas mellan hörntänderna och svansen kan rakt inte sluta vispa mot väggen. Jag får andas djupt några gånger här med för den där bollen som rullade skull, tänka på att behålla min lugna attityd och mina överdrivet lugna rörelser för att möta honom där. Vi går i taket båda två annars. Så lätt att forma är han, så mån om att fokusera fullt ut på mig och få lämna i från sig föremålet till mig så vi kan göra igen, och igen. Lilla Till efteråt, spjuvern, hon som glidit igenom nästan allt på bara god vilja och charm, där jag inte så tydligt lärt som jag brukar göra utan bara tagit tillvara det hon själv har erbjudit. Mest av den anledningen att jag inte trodde jag skulle kunna ha henne kvar när hon var liten, för det där med patellan och knät. Jag tappade väl lite stinget då, la inte grunderna som jag brukar göra men lätt och följsam som hon är har det fungerat bra ändå. Med hennes inställning och tillit och min goda vilja. Så det blir lite annorlunda med henne, jag gör på ett annat sätt, har som sagt hoppat över några av grundstegen men funnit en mycket väl fungerande tillvaro ändå. Hundraprocentig blir den kanske inte för det blir det inte när man slarvar i starten men det går faktiskt alldeles utmärkt att vara nöjd ändå och finna sig i att good enough är tillräckligt. Och det gör både Till och jag. Hon fyllde förresten fyra år nu vid årsskiftet. Var tar tiden vägen?

Foto Marianne Ahlm