In a world where you can be anything- be kind

Det går fort nu. Rasande fort. Vårdagjämning på fredag, sommartid en vecka senare och raska steg vidare in i april. Sedan är det plötsligt midsommar och vi säger att det vänder och jag får lätt panik och längtar bakåt för jag vill ha allt framför mig och inte alls kortare dagar men så sansar jag mig och tänker en dag i taget och det är ju trots allt bara mars än fast om någon kunde vara så snäll att dra i bromsen och köra hela våren i halvfart så hade jag blivit väldigt nöjd.

Jag tittar på flockens nya valp och tänker samma sak. Hur fort dagarna och småvalpsåldern passerar, hur snabbt valpar blir gängliga unghundar och rätt var det är fyller ett år och kan uppföra sig och utföra saker som var rent omöjliga bara några månader tidigare och jag tänker på hur jag vill att valpen ska växa till sig och bli träningsbar och ordningsam samtidigt som jag vill hålla kvar det lilla och nära i den här första tiden tillsammans så snälla kan någon dra hårt i bromsen här med och låta mig hinna med.

Jag vet också det omöjliga i att önska sig att tiden ska bromsa upp och gå långsamt för det enda sättet att få den att göra det är förenad med att känna sorg eller ha långtråkigt för det är så sant som det är sagt att tiden går fort är man har roligt och trivs. Så låt det rusa på tänker jag, låt tiden skynda som den vill så ska jag hänga med och göra mitt bästa för att greppa ögonblicken och ta in allt våren och valptiden ger en dag i taget. Förutom det vet jag att det finns tusen råd och tusen sätt att använda sig av både för att ”fånga tiden” och träna valpar. Det blir jag påmind om varje gång jag surfar in på någon form av sociala medier. Fina tips och råd finns att tillgå men klimatet runt är inte särskilt gynnsamt. Hårt och nedlåtande angrips det ena rådet efter det andra från andra hållet. För det tycka alltid finnas ett ”andra håll”, ett annat sätt att göra saker på. Det rätta. Värre en en valkampanj inför ett politisk val tänker jag och håller mig därifrån. Tänk om alla bara kunde vara lite snälla mot varandra?

Lillie leker med Tweed på köksgolvet nu. Tar en leksak och bjuder in medan valpen tittar på med lika delar förtjusning och förskräckelse. Han vill men vågar inte riktigt. Det är nytt, spännande och lite läskigt men mest spännande tydligen för nyfikenheten övervinner och han ger sig in i leken. När de lekt en liten stund tar jag över, tar valpen i famnen och sätter mig på golvet på fällen i hörnet. Håller den mjuka valpkroppen nära mig och kanar iväg en liten mjuk leksaksfasen över golvet. Den lilla valpkroppen slappnar av en smula och jag släpper iväg honom mot leksaken. Han kastar sig efter, fångar fasanen, ruskar den lite och springer tillbaka och upp i min famn. Livets första fågel är apporterad om än liten, lätt och av plysh. Men ändå.