Jag bannlyser jämförelsen
Jag vet ärligt inte vad jag tycker nu men vackert är det. Med sol och vinterväder. Fast. Är jag gnällig om jag säger att jag tycker att det räcker nu? Att dosen med minusgrader och nordostliga iskalla vindar har fyllt kvoten. Att kroppen och sinnet är nöjda och tillfreds med att ha fått en rejäl dos vinter då det ska vara vinter. Jag kikar på väderappen, uppdaterar den för säkerhets skull men den förblir lika oförändrad som vädret. Tio dagar till med vinter alltså, minusgrader och växlande molnighet, sol in emellan. Och vind. Ett snöfall i slutet av veckan tillsammans med vinden har de klämt in med. Som tur är minusgraderna rätt barmhärtiga, från fyra till nio minus. Det kunde absolut varit värre, det är ju februari. Dessutom. Som en bonus är det vecka sju nästa vecka vilket vill säga sportlov för alla skolbarn och att få ett helt sportlov med söl och minusgrader är få förunnat i den här delen av Sverige. Så jag är glad förstås, för barnens skull och för att vädret kan vara är lite normalt ibland trots allt. Dagens räddning var att jag tog på mig min värmeväst när jag gick ut på jobb. Och hade kommit ihåg att ladda batteriet.
På eftermiddagen i slutet av den sista ljusa timmen. En räv på framsidan. På väg ner i slottsträdgården i riktning mot kaninerna. På baksidan ett rådjur innanför staketet i färd med att äta kaninernas pellets och fasanernas majskorn. Det är tufft för alla i kylan. Klart man delar med sig. Men räven? Om den håller sig till majs, vete och sork är det välkommen. Frågan är hur jag ska få fram budskapet.
Det blev ett bollsök för Pal och Besta igen. Med de röda bollarna i dött gräs. Lite av varannan dag har det blivit, en dag bollsök och nästa dag linjer. Har ingen särskild plan med det egentligen, det är mer att bollsöken kommer till när dagsljuset börjar tryta och jag är lite för sliten för att vara riktigt strukturerad. Obs, bollsök förtjänar så klart också att vara genomtänkta men de kräver inte lika mycket av mig. Av hundarna kräver det betydligt mer och det är precis vad som är vitsen. Att de ska jobba lite mer ”med det mentala”. Jag har lagt märke till att Pal varit het den sista tiden, lite i överkant. oavsett vad vi tränar. Jag tar till mig informationen och håller tillbaka på lämpligt sätt. Utan att kväva. Tänk att han älskar sitt jobb så fullkomligt, han slår mig i det. Han är lite galen, något dumdristig och har helt klart autistiska drag, en aning av dem återfinns hos mig med och jag undrar om det är därför vi passar så bra ihop. Han är inte som någon hund jag haft förut även om det finns tydliga likheter. Men jag bannlyser jämförelsen. Han är sig egen individ.
Någon annan som är sig egen individ fast en människa är Junior Lerin. Han är helt igenom autentisk, det verkar inte finnas några filter för den mannen. Totalt prestigelös, och skrattar gör han hela tiden med. Han kan inte svenska så där överdrivet bra men skratta kan han. Det kommer man långt med tänker jag. På sätt och vis är han lite för mycket för mig, hans yviga personlighet, det tramsiga och barnsliga och avsaknaden av ordning, anpassning och uppförande. Ärligt. Jag har lite svårt för det. För honom. Men samtidigt är det sådana som Junior som jag behöver allra mest, som lär mig mest. Om livet. Vi skulle behöva några Junior Lerin rätt in i hundträningen tänker jag, prestigelösa, autentiska hundförare som inte ta sig själva på så förbaskat stort allvar och öppet och insiktsfullt kan kan dela med sig av nederlag och sämre dagar. Som inte är så rädda för att göra fel, som inte behöver skydda sig bakom ursäkter och vågar visa hundar som springer snett ocg baklängesapprtörer, som varken filtrerar bort eller lägger till. Men som för den saken skull inte behöver välja bort struktur och genomtänkt träning. Det tror jag inte Junior heller gör, jag tror tvärtom att han vet precis vad han gör men helt och hållet utan att bry sig om vad andra tycker om det, utan jämförelse Tack för det Junior.
Namaste och lev väl.
