Keep up the balance
Det blir mörkt allt tidigare om kvällarna. Jag sätter mig vid köksön alldeles intill fönstret med laptoppen och te muggen och tittar ut mot det svarta. Jag ser ingenting för utom spegling av vårt inomhus i de nyputsade rutorna. Närmaste gatlampa är tre kilometer bort och ingen upplysta grannhus syns från vårt slott. Eller jo förresten, en utelampa på granngården på andra sidan fältet en kilometer bort syns som en ensam stjärna i mörkret, men inget annat. Vi borde sätta upp en utelampa vid ytterdörren utanför köket men det har bara inte blivit av. På arton år har det bara inte blivit av. Men vi brukar sätta i ljusslingan runt dörren när det närmar sig advent och det är förmodligen den som gör att utelampan aldrig blir av. Jag tittar ut mot det svarta och funderar lite på hundträning och mörka kvällar och sådant. På alternativ när man inte ser något utomhus. Försöka tänka positivt och se den mörkare årstiden som en spännande utmaning. Plättlätt.
Jag råkade överhöra ett samtal på systembolaget för några dagar sedan. En annan av kunden som pratade i sin mobil, rätt högt och tydlig så det var nära på omöjligt att inte dras in i samtalet. I andra änden av linjen hade ha någon som uppenbarligen inte var så positiv och glad åt vad det nu var det handlade om För efter en stund sa ha på systemet ”men har du aldrig något litet positivt att säga en endaste gång? Mister negative!” Han sa det med lugn röst och helt neutralt tonläge. Jag kunde inte låta blir att undra såklart, vem personen i andra änden var och vad samtalet egentligen handlade om. Särskilt nyfiken blev jag på den andra personen och vilken sorts relation de två har. Det kan inte varit hans fru tänker jagar efter som han sa Mister negativ, kanske en arbetskamrat eller en anställd. Inte en chef, det tror jag inte på. En son möjligen? Fast mest tror jag det var hans bror. Lillebror eller storebror och att brodern håll på med något byggprojekt eller likande som inte flöt på enligt önskvärt för det lät som det skulle vara en syskonrelation det handlade om. Det skulle kunna varit en förälder med förstås, det skulle det nog. När jag ändå häll på att fundera på mannen på systemet kunde jag inte låta bli att tänka på vad han skulle kunna ha för typ av hund med om han har en hund. En engelsk springer spaniel kanske, eller en golden lite mer åt show hållet eller möjligen en berner sennen. Den typen av hund. Det tror jag.
Hemma har lilla Till och jag fortsatt vår utmaning inför jakten med ”tillbaka in i boxen”. Två pass i dag, ett på morgonen och ett på se eftermiddag. Det är såklart allt för tidigt att säga men vi gjorde någon sorts genombrott i helgen. Ett sådant dr som jag tror kan vara statuerande för resten av vårt jaktliv tillsammans. Det känns så just nu som en genomgripande förändring om det verkligen var det kan jag förstås inte uttala mig om förrn om ett par år när jag ser facit. Vi ska snart ut igen. När ljuset kommer och fåglarna börjar sprida sig ut i markerna. Då ska vi valla hem dem. Om nu inte höken som satt här igår och örnen jag såg flyga över slottet i söndags lyckats slå de flesta av fasanerna och få resten att fly och söka skydd långt bort. Det är med fältfåglar är inte enkelt direkt och jag blir aningen uppgiven av alla rovdjursbesöken. Lite uppgiven av nattfrosten med, måste plocka in de gröna tomaterna. I morse e var det frost igen fast väderprognosen lovade att det inte skulle gå under plus två. Jag förstår inte varför jag litar på de prognoserna. Borde verkligen veta bättre.
