Kom ihåg: unghundar ska avnjutas med ett leende på läpparna och lugn i själen
Det är märkligt hur en dag kan vara så lugn men så intensiv samtidigt. Lugn för att det varit kontorsdag på hemmaplan, intensiv för att kontorsarbetet krävde mitt fullständiga fokus och jag stundtals rörde i områden jag inte behärskar fullt ut. Men med pauser fyllda med hundträning när det körde ihop sig gick det ändå bra. Jag återvände till datorn mid nyladdade batterier, bättre skärpa och mer sinnesro. Tänk vad umgänget ned ett gäng hundar gör ändå.
Stråk av sol har passerat under dagen men mest har det varit mulet. och kallt. Har fått en viss vana av det den här vintern. Jag har druckit grönt te med rabarber och kardemumma, det låter galet men är väldigt gott. På eftermiddagen gick jag över till svart te i en metallicröd burk med påfågel på, direktimporterat från Kina. Makalöst gott. Jag tror det är ett vanligt svart te, fast ovanligt för tebladen är så stora. Eftersom jag inte kan någon som helst kinesiska går det av förklarliga skäl inte att förstå vad det står på burken heller. Väldigt gott är det i alla fall, det bara svarta teet, helt utan blommor eller smaksättning. Om informationen jag fått om teet är rätt vill säga. anle är det någon blomma i? Eventuellt är det kanske inte en svart? Hädan efter blir det nog den sortens te minst en gång om dagen i alla fall. Ett bra tag framöver. För jag har två burkar. Många goda testunder att se fram mot.
Pal och Besta fick två träningspass idag. Ett med linjer över dammen på morgonen och ett med bollsök på eftermiddagen. Det var kallt och snöigt båda passen men med god vilja och varma kläder gick det fint. Jag avancerar Pals ”tadenjagapekarpå” träning allt mer, snävare vinklar nu, korta och långa linjer som gör att han behöver passera andra apportera på vägen ut. Fast inte i samma linje såklart. Bollsöken är för självförtroendet, för att hålla nosarbete igång och för att tillgodose hans söklust. Detsamma gäller för Besta men på en annan nivå. Hon är inte lika galen i apporterna som han är. Hon är mer galen i mat.
Cockertjerena tränade de med. Ett lokanndke upplögg där de skickades på stående apporter vi placerat ut. De fick turas om att skickas på olika linjer och vänta på sin tur. Jag tänker lite extra på lass här, hur långt vi ändå kommit. Långt i förhållande till oss själva. Nu mer sitter hon stadigt och väntar medan lilla Till jobbar och jag kan står med ryggen mot och lita på att hon är där hon ska vara. En fena på apportering har hon blivit med, hon som var så lättstörd som unghund och hade så mycket roligare saker för sig än mina i mitt tycke pedagogiska och trevliga apporteringsövningar. Nu är hon så duktig att det gamla nästan fallit i glömska helt. Det finns fortfarande en hel del i övrigt att önska men de delarna återfinns inte i apporteringen utan i andra situationer. Vi jobbar på det, jag gör det i alla fall. Konstaterar när jag tänker efter att jag bara har en unghund kvar. I drygt två veckor till. Sedan fyller Pal som är min yngsta två år och räknas officiellt inte som unghund längre. Kanske borde jag göra något åt det?
