Kon, båset och kontrasterna
Välkommen augusti Eller något i den stilen. Sakat i backarna tänker jag. Bromsa in lugnt och fint göra övergången från juli till augusti så behaglig det bara går. Augusti är inte slutet det är början på något. Försöker intala mig det. Jag tycker gränslöst mycket om Augusti egentligen. Hel hösten faktiskt. Jag tycker bara inte riktigt om att sommar tar slut innan jag är klar med den. Så är det varje år. Jag borde lärt mig nu. Men har så svårt för övergångar.
Fast först augusti. Inget utrymme för vemod än. Sommaren är kvar länge än och tempot behagligt. Utekväll på altanen i solen som sjunker allt länge ner mot trädtopparna. Syrsorna spelar och en svalorna störtdyker bland insekterna. Det är fint att se dem igen, nästan inte sett en svala på hela sommaren förrän nu när en stor flock plötsligt dök upp med flyguppvisning och glada tjut. Var har de varit förut undrar jag och vad drog den hit just nu. Inte flygmyror i alla fall för de har vi inte sett en enda än. Förutsättningarna har inte varit rätt för myrsvärmerie, Inte tillräckligt många tillräckligt varma dagar i rad som är en förutsättning för det. Det gör inte så mycket i sig för då slipper vi få dem maten och i håret. Vi grillar kyckling ikväll, rättare sagt slottsherren grillar, jag skriver. Men jag har gjort potatissallad vi ska ha till. En sådan där färskpotatis med bara potatis, grönsaker och olivolja. Lite kryddor med men inget krämigt vitt och ingen majonnäs.
Någar veckor semester har glidit iväg med oss, ett mjuk varm våg av välbehag. Sista veckan sammanfattas bäst med ett ord; familj. Och sol. Två kalas med olika familjer, kennelträffen med hundfamiljen och ett par dagar med mitt andra liv med camping och piratland. Nomadbilen är officiellt invigd med, sov fört natten i den på camping. Fint parlerar och talt uppställd på den anvisade platsen intill en bobil av lite annan klass. Som en strävhårig liten dvärgtax intill en blank aristokratisk grand danois.
Som vanligt är det kontrasterna som gör livet tänker jag, avbrott från det vanliga för lite nyfiket upptäckande av nytt för gott på alla fronter. Inte minst för att det vanlig vardagliga uppskattas extra mycket när man varit från det en stund. Det är inte förrän båset är tomt man saknar kon och så vidare. För min del behövs inte så stora händelser inte så långa resor och många dagars avbrott. Korta stunder räcker, en dag eller två är och var fyller på med energi och idéer. Det allra bästa med ett tas ledighet är avsaknaden av tidsbokningen. Att kunna ha hela långa dagar sommardagar framför sig utan tider att behöva passa. Lugnet det medför och behållningen av det. Några tomma sidor i kalendern där inget fylls i förrän tidigast efteråt. Bästa delen med att ha semester.
Tweed vid mina fötter nu. Han är en festlig valp. Fast unghund numera. En trevlig sådan. Han känns som en lagom mix av det jag vill ha i en hund. Växer in i rollen fint. Hur han blir i det slutliga målet som jakthund är för tidigt att säga men jag har inte stött på några ”alarm” och det jag sett av honom hittills bådar gott. Med honom slår det mig hur olika individer är. Igen. Utan jämförelse med övriga cockrar kan jag ändå säga att skillnaderna är stora. På individnivå. Det gör självklart också att träningen och fostran av varje enskild hundindivid blir annorlunda. Eller åtminstone olik varandra. Det finns en stor oförståelse för det kan jag tycka. För lite individanpassning ute i samhället. Både det mänskliga och hundliga samhället. Vi måste sluta försöka få alla att passa in i samma mall, ge dem chans att växa i sin takt och sina styrkor. Med tanke på individanpassningen är Tweed inte så fostrad än, med sin mjuka inställning och följsamma attityd har det inte behövts mer än så här. Han lyssnar p ett ”nej” och det är det enda som behövts så här långt. Är det egentligen inte allt fostran handlar om förresten? Förutom all kärlek vi öser över valparna är väl ett fungerande ”nej” det enda som behövs. Nittiofem procent kärlek och fem procent nej genom uppväxten. Grunden. Sedan är det fritt fram att träna och utbilda. Hundträning ör inte kärnfysik men det kan krävas en del för att få till det där ”nejet” på ett bra sätt, anpassat till individen.
På tal om procentsatser och sådant hörde jag en annan hundtränare säga att nittionio procent av alla hundproblem kan lösas genom att korrigera förarna när de är fel i tajming-inte hundarna. Det är troligen sant tänker jag, vi förare har en hel del att jobba med oss själva. Saker att ta tag i, mindset att utveckla snabba beslut att överväga och resultat att beakta.
