Vemodet sänker sig lite över mig denna oktobers sista lördag. Först undrar jag varför, för det är verkligen en fin dag men så kommer jag på det. Klockan. I natt ska den dras tillbaka till vintertid och alla göromål som behöver dagsljus ska tryckas ihop på de ljusa timmarna som i bästa fall inträffar mellan åtta och halv fem. Och det är verkligen i bästa fall för är det sådana där gråmulna dagar när himlen nästan landar på axlarna blir det ännu färre ljusa timmar. Vad har jag annat att gör än att gilla läget eller flytta till ljusare breddgrader? Jag blir här, accepterar och letar efter de ljusglimtar som trots allt finns med mörkret. Vilan. Långa kvällar att skriva. Ljus att tända. Det blir säkert bra det med och sedan vänder det om inte annat om ett par månader och vi går mot ljusare tider igen. Det är bara att sträva på, låta vemodet ta sin plats och ta sig igenom. Jag tröstar mig med att vi haft lång, ljus och mild höst fram till nu. En som verkligen varit snäll mot oss, skonsam, behaglig och omtänksam för mig som inte riktigt velat släppa sommaren och fasat över att behöva plocka fram långkalsonger och vantar. Energipåfylld och varsamt omhändertagen av oktobers jaktdagar och ovanligt ljumma temperaturer ska jag nog klara att ge mig i kast med novembers mer karga grå klimat och betydligt vassare grader.
Vi var på jakt idag med för övrigt. Varför ändra på ett vinnande koncept? Sol, trevliga människor, fina fåglar och duktiga hundar. Maten med såklart. maten. Gulaschsoppa serverad med creme fraiche. Utomhus. Kan det bli bättre? Allt var lysande enda till någon gång på slutet då det närmade sig eftersök och slottsherren insåg att ha tappat en av sina hörselskyddsproppar. Sådana där små rackare med medhörning. Dyra grejer som han redan lyckats tvätta i maskin utan att ta livet av dem. Konstigt nog. Men nu så. Bara propp en kvar i jackfickan. Vi hade inte särskilt stora förhoppningar om att finna den igen. Nästan inga för att vara ärlig. En sträcka på några hundra meter att leta över, höstlöv överallt och en liten orangegrå plupp på knappt tre centimeter. Man så har vi ju Lass. Sakletaren. Den makalösa. Hon som hittar allt möjligt, oftast sådana saker vi inte vill ha, som döda möss och halva sniglar, men i somras hittade hon en kursdeltagares kamouflagefärgade favoritkoppel till exempel. Det var bra. Så lite halvt på skämt sa jag till slottsherren att vi får ta Lass. Hon hittar den nog. Så vi tog Lass, och de andra och gick sträckan och letade lite här och var. Resultatlöst. Men så sparkade vi lite extra i löven det allra sista innan vi skulle åka hem och plötsligt såg jag Lass markera något hastigt och där låg den. Fantastiskt. Nästan i klass med att finna en nål i en höstack.