Lite extra salt i såren
Det är en tiden nu. Den mörka. Jag undrar vems påhitt det där med vintertid egentligen var? Vem som kom på tanken att vi behövde ha ännu lite kortare dagar på vinterhalvåret. Som för att strö lite extra salt i det redan såriga. Visst, den här veckan märker vi av lite extra ljus på morgonen men det hade för de allra flesta, inte alla förstås, suttit bättre med lite extra ljus på eftermiddagen. Fast nu är det som det är och bara att acceptera även om det suger lite och kroppen protesterar när den inte begriper om och när det är mattid eller inte och om tiden egentligen är en timme för sen eller en timme för tidig. Nio hundar att rasta och aktivera och ett jobb som kräver dagsljus för att utföras och allt behöver vara klart före klockan mörkt. Åtminstone för den som inte vill promenera med pannlampa bland vildsvin. Jag är en av dem. Men det blir bara ett litet lätt klagade härifrån ändå för det är ingen som tvingat oss att ha nio hundar och bosätta oss på landsbygden tillsammans med vildsvin helt i avsaknad av gatubelysning. Det är ett fritt val så att säga och inget jag vill ångra eller ändra. Fast vintertiden är lite onödig, det tycker jag allt.
Det smattrar på tangenterna när jag skriver, naglarna är aningen för långa och skrivlusten är stor. Ord efter ord trycks fram. Det har varit minimalt med skrivtid det senaste på grund av utbildningen jag går, bland annat. Visst har det funnit en och annan lucka att skriva på men för att skriva behövs en viss mängd insamlad skrivinspiration och utrymme att skaffa den och det har definitivt saknats bland svåra engelska ord och djupa analyser i biologi och kynologi. Jag har liksom fastnat där, i engagemanget och tankegångarna. Men nu så, nu är föreläsningarna förbi för en tid och tankarna kan få sväva fritt i den pluggpaus som uppstått innan nästa omgång. Jakterna glider mot sitt slut för vår del med, en intensiv vecka med flera jaktdagar väntar men efter det är det nästan tomt i jaktkalendern. Delade känslor för det som vanligt men det råder ingen tvekan om att jag behöver tid att samla tankarna och både hundarna och vi behöver vilan.
Alla utom flockens två yngsta som snarare kommer fulladdade ur jaktsäsongen då de mest laddat batterierna och minglat runt. Ett rätt gott liv egentligen. Jag matar den stora gula tonårsslyngeln med tjocka morötter och tuggben för att hålla den mest energin stången om kvällarna och den lilla svarta storasystern får korta men intensiva träningsstunder med ökad kravställning där hon får anstränga sig lite mer för att förstå och jag får anstränga mig lite för att förmedla rätt. Det infinner sig en viss mental tillfredsställelse hos både den lilla svarat och mig efter våra korta träningssessioner. Vi vilar skönt i känslan efteråt, jag nöjd genom att ha varit tydlig, tålmodig och konsekvent fått henne att utföra det jag vill. Eventuellt är det så hon känner sig med, nöjd över att tydligt och tålmodigt kommit fram till hur jag ska tränas för att hon ska få sin belöning. Vem som har rätt är lite oklart med vi kör efter ”together to get there” som vanligt och då kan båda får vara nöjda med sin insats alldeles oavsett vem som styrde vem. Funderar på om det kan vara värt att bygge en inomhushall, så vi kan träna och aktivera unghundarna i värmen inomhus under vinterhalvåret. Vilket lyxliv detskulle kunna bli! Vilka möjligheter! Och vilka kostnader.
