Liten hund stora drömmar

Älskad måndag, älskad vanlig vardag efter ett veckoslut med två fulla andjaktsdagar och en söndag spenderad tillsammans med delar av mitt andra liv. Uppskattade morgonrutiner, vägen om badrummet, väcka ansiktet framför spegeln, trampa igång slitna fötter, äggen på spisen, knäppa igång radion, godmorgon alla hundar. Med skogshuggarskjorta på slår jag upp dörren mot den stilla svala snudd på kalla höstmorgonen. Livet i sin linda. Mitt liv.

Efter en god natts sömn mobilisrer jag nya krafter. Krafter att ta tag i görandet och fokus mot målen. Kompassen riktas in och om, den har varit lite på svaj efter en vecka med lite väl mycket av de mesta. Splittrade tankar följer i dess kölvatten. Var är mina mål, mina drömmar. Söker svaret, omständigheterna. Jag har gått lite åt fel håll och undrar varför. Dags att ta reda på det. Jag börjar dagen med Lass idag. En liten hund med stora drömmar. Jag har också haft stora drömmar om henne. Om henne och mig. Likt jag har med varje ny hund. Med henne har jag dock fått omvärdera så många gånger att jag nära på tappat fotfästet och kompassnålen lyckats snurra ett helt varv under tiden tillsammans. Riktningen har ändrats så många gånger, men jag säger precis som tidigare att det inte beror på henne. Inte helt och fullt i alla fall. Det ligger hos mig, hos min oförmåga att dra upp riktlinjer för hennes träning och se till att jobbet blir gjort. Glädjen har inte riktigt infunnit sig, den har skymtat förbi korta hoppfulla stunder men inte mer än så. Hon är glad, alltid, men min motivationen och lust till hennes träning har delvis varit någon annanstans. Det är omständigheterna runt det jag behöver dyka ner i nu. Söka mitt hur och varför. Mina mål och drömmar. Ta tag i den lilla hunden och de stora drömmarna i förskingring.

Rester av sommaren

Det är visst höstdagjämning idag och det märks på fler sätt än i kalendern. Första ordentligt kylslagna natten och en klar morgon på det gav den där speciella friska höstkänslan. Årets första. Termometerns dipp från tjugotre i lördags till tretton med nordliga vindar idag, ett stort skutt rakt över och förbi mina sexton ideala grader. Tvära kast och fullständig frånvaro av begreppet lagom. Bara att hänga med och dyka ner i vinterförvaringen på jakt efter vantar och långkalsonger. Den tiden kommer nu. Det har tydligen tranorna klart för sig med för idag flög de söderut. På uppvindarna passerade de högt på den blå himlen över slottet. Hela förmiddagen pågick det, i stora skränade grupper gav de sig av. Det tog en stund innan jag identifierade ljudet, jag hörde dem på långt håll men tänkte på gäss som mellanlandat på ett fält eller i en nästan igenvuxen fågelsjö en bit bort innan jag kom på att det var tranorna. Det är vackert att se dem ge sig av, vackert och aningen vemodigt. Som alltid med avsked. Kanske borde man gör som tranorna, ge sig av söderut till värmen och komma tillbaka lagom till våren och ljuset? Fast jag är nog för hemmakär för det, trivs för bra med slottet och tillvaron även i mörker och kyla. Och så är det väl det där med årstidernas växlingar med, uppskattningen av ljus och värme när det kommer tillbaka som förmodligen inte skulle bli det samma utan vinterns kyla och mörker. Det är verkligen något med det. Kontrasterna.