”Livet kan bara förtsås baklänges- men det måste levas framlänges”- Sören Kierkegaard

En fot före den andra, framåt, vidare. Ett steg i taget längs stigen vidare ut på skogsvägen. Tankarna frigörs och oron släpper, den gnagande känslan av otillräcklighet jag känt ett tag släpper taget. Återhämtning.

Det är dags för semester nu och det var i grevens tid i år känner jag. Jag brukar inte längta efter semester egentligen, jag trivs alldeles för bra med min vardag för det, och det gör jag fortfarande men kroppen ropar högt efter vila. Jag har haft många bollar i luften under våren, så många detaljer, bokningar, ändringar och planer att hålla i huvudet och sortera bland. På gränsen till greppbart. Jag skyller i vanlig ordning på klimakteriet och omställningen bland hormonerna och i kroppen. Och på scehamläggaren. ViIken råkar vara jag själv. Rimligt att skylla på det för delar av sanningen ligger säkert där men orimligt att inte göra något åt det och tro att allt ska fungera precis som vanligt. Att orken ska hålla på samma sätt som för tjugofem år sedan till exempel. Tänk att det ska vara så omöjligt svårt med lagom? Nu blir det ledigt ett tag hur som helst, med återhämtning och vila, musik, böcker, hundar och utflykter. Och högst troligt en smula rastlöshet.

Några dagars extra ledighet blir det med. Oplanerad. Det skulle varit ett roligt tre dagars sommarläger på elitnivå den här veckan. En grand finale inför ledigheten men det blir inget med det då över trettio grader väntas just under de dagarna. Jag hade sett fram emot det, planerat och förberett mig men nu när det blev som det blev känner jag att det trots besvikelse och förlorad arbetsinkomst kanske inte var så dumt. Från den ljusa sidan ser jag de här extra lediga dagarna som en perfekt vältajmad bonus. Välbehövlig.

Det är så märkligt med tiden tänker jag igen, hur den flyter samman och faller isär. Hur jag har svårt att förstå att vissa händelser är så gamla att min yngsta dotter inte ens var född när de inträffade. Ett före och ett efter. Min dator beslutade sig för att ge upp i slutet av förra veckan. Jag hade det på känn för den har blivit trög och långsam och rätt tjurig. Det har kommit smygande lite över tid så jag var lite förberedd, så pass att jag bett slottsherren spara ner en del av dess innehåll på en extern hårddisk ifall. Så kom ifall, mycket tidigare än jag tänkt. Min dator är mitt arbetsredskap och min hobby. Och lite till. Att vara utan den kändes halvt och lite stressande men troligen var det mer av en välgärning att vara bortkopplad för några dagar. Visst har jag min mobil men jag har med avsikt valt att inte ha allt tillgängligt i mobilen. Det straffar sig ibland men är nästan alltid ett bra beslut. De här datorlösa dagarna ångrade jag mig lite för det var lite jobbigt att sväva i ovisshet i vissa pågående ärenden och mejlkonversationer. Så fort en tillräckligt obokad dag infann sig åkte vi för att köpa en ny. Det roliga var att jag köpte min förra dator på samma ställe och de hade alla mina inköp dokumenterade så efter att jag sagt till säljaren att den kraschade datorn var tre fyra år sådär fick jag nästan skämmas lite över min tidsuppfattning när det visade sig att den var åtta år. Före covid till och med sa säljaren och det blev tydligt igen att det finns ett före och ett efter. Också tydligt att min tidsuppfattning inte är vad den borde vara längre. Om den nu varit det någonsin tidigare. Tidsuppfattning.

Sedan väntade ett digert jobb med att få över allt från den gamla datorn till den nya. Få skrivare och program att fungera med varandra och bilder att hitta hem till respektive mappar och sådana saker. Det visade sig otroligt nog vara oändligt mycket enklare än väntat. Nästan att jag blev förvånad över hur lätt det gick. Klarade det nästan helt själv. Med betoning på nästan. Men resan innan vi kom dit blev ändå rätt lång för när allt skulle startas igång söndag eftermiddag visade det sig att det inte ingick någon laddare till datorn trots att jag frågat dubbelt om det. Förstå frustrationen efter att äntligen tyckt sig se lösningen på ett akut världsproblem försvinna i horisonten. Slottsherren insåg snabbt min ilska och besvikelse och erbjöd sig på studs att åka tillbaka och köpa en laddare. Tyvärr hjälpte det föga eftersom det var söndag kväll kvart i sex och väldigt få, typ inga, datorställen har öppet då. Ett dygn för sent var allt i ordning i alla fall, frustrationen bortblåst och plånboken tömd. Men vad har jag att klaga på? Jag i en del av världen där det mesta finns oss serverat och med ett arbete jag valt helt själv och ekonomi att köpa en ny dator. Inget.

Tweed är rolig nu, han har varit rolig hela tiden såklart men nu sex månader gammal är han rolig på ett annat sätt. Mer frimodig och mer påhittig och framför allt mer mogen och mottaglig för träning. Jag märker hur fort han snappar upp nu, hur snabbt han tar in och lär. Visst kan man lära valpar grejer före den här åldern med men när den mentala mognaden kommer faller det på plats lite mer av sig självt, eller åtminstone betydligt lättare. Det är den där skolmognaden tänker jag. Lite individuellt när den infaller och varken efter kalender eller ålder. Den kommer när den kommer.

Jag upplever att våra cockerhanar varit betydligt tidigare in i den mognaden än tikarna. Kanske handlar det egentligen mer om deras temperament och ivrighet än faktumet tik/hane men en skillnad har jag upplevt oavsett. Lass fick jag vänta in rätt länge, nästan bort mot ett års ålder. Med facit i hand skulle jag tagit det med ro och väntat till dess innan jag började jobba med henne. Jag tror det hade varit ett bättre beslut. Gett mig mindre att fundera över. Det lossnade så fint när hon blev äldre och träningen, inlärningen och känslan blev så otroligt mycket bättre. Jag hade sparat mig mycket om jag avvaktat lite till tänker jag nu efteråt. Samma sak med Flow och också lite grann med Rota. Lilla Till var någonstans mitt emellan. Men Tweed, Lad och bruna Mer, grabbarna, har varit tidigare in i det alla tre, mer kontaktsökande med samarbetsvilja och mer intresserade av ”träning” i tidig ålder. Definitivt inget vetenskapligt underlag på det antalet cockrar mer än en notering. Igår var det premiär för Tweed på fyrhjulingen. Cockrarna brukar åka fyrhjuling med slottsherren och ibland med mig och mer eller mindre alla av dem har introducerats i åkandet och vissa trafikregler. Man sitter still bland annat, och hoppar inte av utan tillåtelse. Vi tog fyrhjulingen för att städa upp efter dagens träning, den som blev den avslutande inför semestern. Slottsherren, Lad, jag och Tweed då. Lad på tanken med öronen flaxande, slottsherren som chaufför och jag bak med Tweed i knät. Lite orolig de allra första metrarna var han men sedan blev det kul. Vid varje paus ville han självmant upp på fyrhjulingen igen. Lite av en skräckblandad förtjusning. Det verkar finnas ett visst motorintresse även hos fyrbenta pojkar konstaterade jag med han lyckligt viftande på svansen när vi körde igen.

Den väldigt varma julidagen avslutades sedan med en tur till en vackert belägen skogssjö, en promenad på en kilometer i skuggan och ett svalkande dopp från en klippa i den något dyiga viken så som det blir när sex hundar rört om lite på botten först. En bit ut på sjön var det dyfritt och fint i alla fall, och alldeles lagom svalkande.

Sommar ändå. Det bästa.