Livets goda
Har parkerat i kvällssolen på altanen nu. Vilket Valborgsväder! Ett av sällan skådat slag. Åt det positiva hållet alltså. För oss men kanske inte lika mycket för polis och sjukvård som lär få att göra i efterdyningarna av urspårade firanden i solen. En del började redan i morse med champagnefrukost men inte jag för jag började min morgon vid dammen tillsamman med hundarna. Men så är jag ingen student heller. Jag är trettiosex år efter ett studentfirande med champagnefrukost och får förlika mig med att jag missat den möjligheten.
Lyra behöver banta. Hon behöver alltid banta. Det är lite sorgligt och ledsamt för henne för hon vill inget hellre än att äta och jag för min del tycker om att ge henne något att äta för hon blir så glad och lever liksom upp då och jag trivs allra bäst när människor och hundar runt mig är glada. Men nu blir det inget med det. Inget mer än morötter och det kan nästan kvitta tycker hon. Jag förstår henne för även om jag gillar morötter är det sällan jag längtar efter dem. Hon verkar tillräckligt glad hur som helst. Det får duga.
Jag har, äntligen, rivit undan det vissna för perennernas blomning från förra året. Det stod några spretiga men dekorativa pinnar kvar i rabatten men det dekorativas med dem försvann i takt med allt runt omkring blivit allt grönare. Tweed bar med och hjälpte till och jag tror på allvar han prövade att tugga på varendaste en av pinnarna. Och det var många. Jag hittade ett kvarglömt betongtroll som tippat ner från trappan i rabatten någon gång i höstas med. Satte upp det trettio centimeter höga trollet på trappkanten utanför dörren och höll samtidigt på att skrämma slaget ut valpen. Han hade tydligen aldrig sett ngt så otäckt som ett trettio centimeter högt gulligt betongtroll. Det är inte särskilt mycket mod i honom måste jag säga. Men han jobbade sig igenom det, tog mod till sig och vågade går farm till trollet och nosade på det när jag stod bredvid. Mentaltest i miniatyr skulle man kunna säga. Nu är trollet accepterat och han är beredd att putta i kull det och hade det inte varit så tung hade ha garanterat burit in det till lyan. Nu hänger ha ed mig på altanen och har hämta en av alla perennpinnarna som han ligger och rullar sig på medan jag skriver och slottsherren reparerar gasolgrillen efter vintervistelsen och samtidigt håller på att bränna bort ögonbrynen. Sist vi grillade blev det på kolgrillen för vi hade glömt den lilla detaljen med att gasolflaskan var tom. Det blev gott och bra det med och kändes inte lika explosivt som den här grillkvällens inledning.
