Luft som fyller varje andetag

Tidig augustimorgon. De gula nytröskade fälten lyser i solen som är på väg upp, det skapar en mild kontrast i övergången mot den fortfarande gröna skogen medan den lätta dimman lämnar fälten. En klarare luft att fylla varje andetag med. Jag spår en vacker dag. Augusti och sensommar viskar också att en lugnare tid och ett långsammare tempo väntar. Men vemodet går inte att bortse från.

Men inte än såklart. Det långsammare tempot dröjer. Jag kör fortfarande full pull forward och använder sensommarens och den tidiga höstens ljus in absurdum. Uteliv, trädgård, hundar, hundar och hundar. Det gäller att passa på innan mörkret övermannar så kurs och jaktschemat de närmaste veckorna är därmed till fullo fyllt och planerat. Just idag är det förvisso en lugnare dag, sådana behövs och är nödvändiga och väldigt uppskattade när de andra är dagarna är fyllda. Är det inte just så tänker jag, att värdet av en ledig dag faller platt om inte de välfyllda arbetsamma dagarna finns där? De nödvändiga motpolerna, kontrasterna och mina mer eller mindre lyckade försök att balansera jämnt emellan dem.

Jag tittar på våra fönster igen. De som är fulla av flugskit. Är det idag det ska ske undrar jag och låter blicken vandra över rutorna? Det är tröskat och klart och nästan alla bortförklaringar är förbrukade sedan länge. Men det blir svårt idag eftersom solen skiner så starkt. Såklart! Utöver det finns det som vanligt så mycket annat att ta tag i och pyssla med, så mycket som lockar så mycket mer. Jag ska slå ner en stolpe i jorden intill rosenbusken som tagit en väldig fart och vuxit ur rabatten och mitt förstånd i både höjd och bredd. Jag misstänker starkt är det egentligen inte är just den rosbusken jag planterade där för några år sedan utan en annan. Men det spelar ingen roll. Den här blommar fint med enkla doftande blommor i början på sommaren och nu är den fylld av dekorativa nypon som snart kommer lysa i orange och blanda sig med övriga höstfärger. När det blåste som mest för några veckor sedan höll hela rosbusken med nypon och allt på att blåsa i kull, därav stolpen. Nu ska jag knyta in den och surra ordentligt runt stolpen så busken inte tippar och slottsherren kan köra runt den med gräsklipparen utan att taggarna river sönder kläderna. För den har hemska taggar och helst vill slottsherren ha en gräsmatta utan hinder likt en fotbollsplan men det går inte hem hos mig. Riktiga vassa rostaggar har den här explosiva rosen, lite extra rivig, men dem får man väl ta på köpet tänker jag. För det vackra och väldoften.

Jag ska gräva er två perenner med enligt plan, vattna ordentligt och hoppas på att kaninerna inte äter upp dem. Jag ser fram emot det, det kravlösa småpysslandet i trädgården, det är verkligen något med den där ”händerna i jorden” grejen. Något djupt rotat och ursprungligt. Samma med djuren tänker jag, med hundarna, samvaron med dem ger en tillfredställelse på djupare plan. Förmodligen svårt att förklara för någon som inte levt med hundar, eller en hund, men den som gjort det förstår säkert känslan. Känslan när jag plockar upp potatis ur jorden är fin med. Det är fullt av dem i den torra jorden. Stora fina varmgula knölar. Tänk att potatisar kan vara så underskattade och inte ens välkomna på alla tallrikar. Tacksamma lättodlade knölar med närapå oändliga variationsmöjligheter i tillagningen. Våra potatisar får nästan ingen omsorg alls. De blir nergrävda i jorden någon gång när vi får tid då våren är på väg över mot sommar och sedan får de klara sig. De får inget gödsel, inget extra vatten och i bästa fall blir de kupade en gång under säsongen. Men det är i bästa fall. Ändå växer de snällt och tacksamt och producerar massa mat till oss. Såklart skulle de troligen varit ännu fler och ännu större om det fått mer omsorg och gödsel men potatisodlingen ger oss mer än tillräckligt i förhållande till arbetsinsatsen oavsett. I kväll ska jag ugnsbaka ett gäng. Rulla dem i olivolja och örtkryddor och lägga på plåt med rosmarinkvistar och vitlök.

Hönor är lite underskattade också, inte deras ägg för all del för de lyfts i gruppen super livsmedel, men själva hönorna tänker jag. Det vore egentligen vara varje husägarens(åtminstone gårdsägares) skyldighet att hålla med några egna höns för äggproduktion till husbehov. Nog får att fabrikshönsen har bra ventilation och fin luft att andas i de moderna hönsstallen men resten lämnar en hel del övrigt att önska. Möjligheten att få utlopp för naturliga beteende och berikning den vägen är det inte mycket med. Äter upp matresterna och ger kraftfullt gödsel och små kycklingar gör de med.

Förutom allt det bra jag skrev att de små hönorna gör så är de också utmärkta att använda för stadge och vardagsträning för hundarna. Se men inte röra och sådana saker. Än mindre apportera. Men gärna följa med och titta på när hönsen serveras mat och när vi samlar in äggen. Sätta sig på rumpan när hönorna flaxar runt med. Aldrig en enda gång med alla hundar och höns genom åren har jag kunnat se några negativa följder av höns och hundar tillsammans. Möjligen för ett par hönorna genom tiderna som ett par av hundarna inte kunnat motstå att apportera ett par gånger, men inte mer än så. Hönorna fick finna sig att bli burna av hundarna till ytterdörren och av mig tillbaka till hönshuset där jag släppte ner dem igen och ingen av oss tog skada av det. Inte fysiskt i alla fall men på det emotionella planet fick hönorna kanske en liten törn möjligen. Inte på något sett har jag heller kunnat se att våra hundar, varken retrievers eller spaniels har hämmats i sin jaktliga utveckling av att ha umgåtts med hönsflocken. Mer tvärtom. De har lärt sig respektera. Och de förstår helt klart skillnad på fågel och fågel och emellan vardag och jakt. Det kanske inte är så svårt i och för sig för vi jagar inte i hönsgården och vi möter inte flockar av tamhöns i jaktmarkerna.

Jag tänkte döpa det är inlägget till ”full pull forward” med bloggen påminde om att det finns ett annat inlägg med samma namn. Det skrev jag för tre år sedan kom jag fram till när jag lyckats räkna ut vilken av hundarna det ar som var valp då. Det var gullig mörkgula lilla Besta, de hungrigaste valpen av alla jag haft. Här finns inlägget att läsa för den som vill läsa.