Många bäckar små

Lad är precis så oskyldig som han ser ut. Jag är helt säker. Han sitter köksgolvet med skurtrasan i munnen och tittar på mig med oskyldig blick och säger att det minsann var gulliga Lillie som drog ner trasan från grinden där den hängde och gav den till honom. Jag är helt övertygad om att han har rätt, gulliga Lillie är nämligen rätt påhittig. Mer än vad hon varit tidigare. Jag riktigt ser hur hon letar hyss, någon att bita i örat, en golvlist att ge sig på eller en kudde att ruska om. Lad gör inte sådant, såklart, han är för söt för hyss och har alldeles för oskyldiga ögon för att kunna luras. Så skurtrasan är garanterat Lillies påhitt.

Dagen börjar lugna ner sig nu, Inte för att den varit fullspäckad eller stressig men med en höglöpande tik och två äldre erfarna herrar i flocken som båda gett sig sjutton om att vinna damens gunst blir det lite väl hög lägsta nivå för att den där riktigt sköna, avkopplande söndagskänslan ska infinna sig. Vi slussar hundar, promenerar i omgångar, har små givande utvecklingssamtal med utvalda delar av flocken och har det på det hela taget rätt bra. Nu är det lugnt och stilla, hundarna har ätit kvällsmaten, vår middag står i ugnen och gulliga Lillie och Lad gnager på tuggrodor på köksgolvet.

Jag hade lite grand önskat att Lillie skulle komma igång och löpa hon med nu, så löp med tillhörande utvecklingssamtal var avklarade för våren. Så blev det inte utan vi får räkna med en “löpresa” till inom överskådlig framtid och jag undrar vad det löpet kommer att krocka med? För krockar med något gör det i stort sett alltid, något man planerat för ställas in eller skjutas upp, man får lämna återbud till ett prov eller kanske en kurs man sett fram emot. Och det är faktiskt inte det minsta synd om en. Har man valt att ha tik, eller tikar, så är det bara så det är och det måste man ha med i beräkningen. Annars skaffar man hane. För när tikar är i löp är man inte välkommen på särskilt många tillställningar alls, i alla fall inte i retrievervärlden och jag tror det är sunt. Dels för att unga hanhundar som är på prov eller kurs har alldeles tillräckligt många intryck och störningar att sortera utan ha en löpsk tik i närheten men också för att tikar som löper kan få lov att att det lite lugnt, försvinna in i hormondimmorna en stund, löpa i fred och få lite välbehövlig vila. Vi tikägare hinner med träning och provstarter ändå, det är jag helt övertygad om.

Den svarta unghunden löper som sagt, höglöper dessutom och jag hade lovat henne och mig själv att hon skulle stå tillbaka under löpet och vila från träning. Men man får väl inte vara sämre än att man kan ändra sig lite eller åtminstone tänja lite, lite på gränserna. Att hämta bara några få apporter kan ju inte heller skada utan mer pigga upp lite grand tänker jag och eftersom  jag tyckte att fröken Vi behövde lite träningssällskap var det inget särskilt svårt beslut att låta Min hänga med. Det var inget långt träningspass för all del, inget direkt avancerat men många bäckar små.. kan förhoppningsvis så småningom mynna ut i en rejäl å. Vi gick tillsammans en runda i bruten hagmark och lade ut fler olika minnespunkter med bara en apport i varje område, gick runt och placerade oss i kuperad ekbacke mitt i området. Linjerna blev rätt utmanande tycker jag, flera lite på “skrå” genom den kuperade terrängen ut på ängarna och några vidare upp på hygget på andra sidan. Den unga svarta fick börja med att hämta in tre av apporterna medan fröken Vi väntade. Det fick räcka för hennes del. Sedan kastade jag ut några störningsmarkeringar innan Vi fick jobba hem sina linjer. Med avsikt fick hon de lite svårare linjerna (hon behöver mer utmaningar), de där jag nästan räknade med att behöva justera lite för att få henne att gå rakt fram i terrängen som jag önskade, och mycket riktigt blev det så. Ett par gånger fick jag kalla hem henne när hon drog snett i den kuperade terrängen och skicka om igen. Vid varje omskick gick det däremot lysande vilket kändes bra eftersom jag i och med det förstod att hon förstod vad jag var ute efter. Efter linjerna fick hon hämta in störningsmarkeringarna och sedan var vi nöjda. Det fungerar väldigt bra att träna båda tjejerna tillsammans nu och även om  jag föredrar att träna dem en i taget för att ha full fokus på den jag jobbar med känns det som ett fint komplement att kunna köra dem båda samtidigt ibland. Det blir också en bra förberedelse inför höstens jakter så de båda kommer att jobba sida vid sida vid min sida under andjakterna. Det är långt till hösten och jaktsäsongen än för all del, den förra har precis slutat, men det passar rätt bra för då har jag mycket tid att träna på och mycket att längta till.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top