Mångfald istället för enfald
Möter en flock hjortar i skogen på kvällens promenad. Ser dem inte först med hör ljudet av horn som slår mot trädstammar när de hukar under grenarna när de blir överraskade av oss och springer undan. Såg en tjäderhöna för en tid sedan med, kanske skrev det då men minns inte. Om hjortar är vanlig vardag här så är tjädrar mer av ett exotiskt inslag. Jag vet att det finns här men ser dem väldigt sällan. Kanske är de inte många kvar? Den här hönan gick på grusvägen en tidig morgon och gjorde mig glad. Gillar ju biologisk mångfald.
Hemma runt slottet är det annars mest en mångfald av hundar olika färger och former och de tre återstående slottskanineran i olika färger, den lilla enhetligt viltfärgade hönsflocken och de två hemliga katterna. Katterna ser vi fortfarande inte särskilt ofta men de äter mycket mat så de håller väl till i korkarna någonstans. Mössen lyser med sin frånvaro med och jag tror vi kan tacka katterna för det. Vad det gäller vilda fåglar är det lite magert. En enda sädesärla och inga små rödhakar eller bofinkar. Inte heller tranorna som burar häcka i mossen och spatsera på fälten på dagarna. Jag undrar om det är fågelinfluensan som slagit ut dem eller om någon annan förutsättning ändrats för dem. På sätt och vis kan det vara lite lite skönt att slippa tranornas trumpetande tidiga morgnar men jag inser att jag saknar dem mer än jag störs.
Jag tog valpen på en mullepromand på kvällen med. Ny skog för honom, gammal välbekant för mig. Lite trevande försiktgt med lätt ragg tillen början. Sunt. Snabbt modigare. Sunt det med. Den här valpen behöver jag definitivt inte gömma mig för för att han ska hålla kontakten med mig. Tvärtom. Vi klätttdae på stenar och stubbar och letade godbitar i mossan och jag valde krångliga vägar med ris och hinder så han ska vänja sig vid att ta sig fram i all terräng. Det kommer förmodlogen inte att vara någr problem med den saken oavsett men jag kan lika gärna gå där som att följa den uppptramapade stigen. Han klafsade i leran och vattnet utan att verka besvärad och jag log lite åt det när jag tänkte på att han inte ens ville gå på det regnblöta trädäcket för ett par veckor sedan. Kan inte låta bli att tänka lite på hur olika valpar kan vara ändå, jag gjorde en jämförelse utan att jämföra och tänkte på Lass som liten. Så långt i från Tweed som individ. Nu är hon vuxen, stabil och (väl?)uppfostrad. Tänk att vi landade där ändå, att hon faktiskt blev vuxen och samlad. Jag är ärligt lite förvånad över det. Över hennes utveckling den senaste tiden. Det oväntade lugnet, uppmärksamheten och den nästan lite bekväma läggning. Hundarna upphör aldrig att förvåna mig. Efter mullepromenaden i det nya förväntade jag mig en trött valp när vi kom in. Det fick jag inte. Det blev tvärtom en stund. Kanske var det hans sett att hantera den nya upplevelsen och alla nya intrycket när han härjade loss på köksgolvet med en tennisboll i en strumpa. Lättad över att vara tillbaka i den trygga hemmiljön efter avklarade strapatser. En stunds våldsam lek och en kisspöl senare somnade han i alla fall vid mina fötter.
En after work träning med Pal har det också blivit idag. Slottsherrens upplägg, bara att hänga med för mig och lösa tilldelade uppgifter efter bästa förmåga. Och förmågan var god idag, riktigt bra löste vi det. Vi var på hugget både min hund och jag och jag var med på noterna och hade koll och kontroll på att det inte blev ”ben i stället för huvud” utan istället nos och koncentration. Jag är nittioåtta procent nöjd med vår insats och det är inte illa. De sista två procenten handlar om mig och att jag kunde varit lite snabbare till beslut vid ett par tillfällen. Någon sekund eller så. Ändå lite irriterande.
