Med vilja och gott humör
Man känner att det är högsommar på riktigt när det är för varmt att sitta på altanen på slottets baksida, trots att vi kommit en bra bit in på kvällen. Istället väljer vi framsidans mer behagliga skugga men pustar ändå lätt när vi känner svettdropparna pärla sig i ansiktet fast vi sitter still och inte gör just någonting. Inget mer ansträngande än att låta fingrarna flyga fram över tangentbordet. Fast flyta är nog att ta i, här handlar det mer om pekfingervalsens tvära kast mellan bokstäverna. Onödigt ansträngande, troligen, jämfört med att behärska riktig ”maskinskrivning”. Men nu är det som det är med den saken. Jag är ett hopplöst fall på området men med vilja kommer man långt. Texter blir till ändå, även om det finns smidigare sätt att skriva dem.
Det är galet varmt och jag är ledig. Sommarkänslan angriper mig från alla håll och jag glider fram i tillvaron, gör lite smånytta, går upp tidigt för att skriva en stund och hinner ut med hundarna innan värmen övermannar, målar en vägg i skuggan, åker med slottsherren och cockerbröderna och tar ett dopp i en magisk skogsjö. Inte samma som sist utan en annan, lika vacker. Vi har tur som bor nära ett stort område fyllt av skogstjärnar av olika storlek. I den här badar vi från en hal klippa. Det går fint att hasa ner en bit och lägga sig raklång ut i vattnet och sedan glida iväg. Lite dy som rörs upp från stenhällen är det enda som syns, annars är vattnet rent. Men svart vatten är det, precis som i de flesta andra tjärnar i området, svart som natten och lite mytiskt med ett siktdjup på max tio centimeter. Jag har inga problem med svart vatten, så länge det inte handlar svartvatten som i avloppsvatten, jag har badat i skogstjärnar hela mitt liv, men jag gör bäst i att inte börja fundera på sjöodjur och gäddor, för då kan det plötsligt bli lite otäckt att simma i det mörka. Å andra sidan är det nog bra att inte se allt som finns under ytan. Lugnare så.
Det var andra gången vid en sjö för Tweed och han överraskade oss med att vara först i. Helt lugnt gick han nerför klippan och gled iväg rätt ut i sjön som om det var den mest självklara saken i världen. Det är det förmodligen för en liten hund med vattenpassion, men vi som har upplevt några hundar vet att det inte alltid är en självklarhet. Vi simmade en stund alla fyra, flöt fram i det svarta vattnet och förundrades över hur det hunnit bli så varmt, för sjön är trots allt rätt stor för att vara en skogstjärn. Kanske är det till och med fel att kalla den tjärn, för det är mer av en skogssjö. En bra bit över tjugo grader måste det ha varit, konstaterade vi, för slottsherren har en slags inbyggd termometer för utomhusbad och han badar inte under tjugotvå grader. Så minst det var det. Ett svanpar och en örn hade vi som sällskap inledningsvis, men efter en stund såg vi flera hundägare ta sig ner till vattnet med badglada hundar på andra sidan viken. Det enda rätta att göra med hundar när det är över trettio grader, tänker jag, är att låta dem bada eller vila på ett svalt klinkergolv. Någon hade med sig hundar av drivande ras. Skallet. Jag skulle bli knasig av att umgås med hundar som skäller oavbrutet när de själva eller någon annan är i rörelse. Det gör väl inte alla förstås, men den här gjorde det långt bort på andra sidan sjön och det var tillräckligt för att min önskan om en strävhårig tax skulle minska drastiskt.
Kvällen fortsatte sedan i motortema för badkillen Tweed. Slottsherren försökte få liv i den gamla mopeden och Tweed följde mekandet med fundersamhet och stor nyfikenhet. Vad är det med grabbar och motorer egentligen? Bilen, gräsklipparen, fyrhjulingen och nu mopeden är Tweeds favoriter. Det är något med motorljudet tror jag. Något lockande.
