Medan sommaren blommar vidare

Morgonen tar fart. Jag städar upp i den tillfälliga vårdinrättningen i vardagsrummet och ser över Lillies sår. Det ser bra ut och hon är vid gott mod. Möter oss med viftande svans och vill ha frukosten serverad. Pal fortsätter skyffla tratten in i mina ben men såret på ögat ser ut att läka fint med hjälp av antibiotikan. Energin är det inget fel på heller. Jämmer. Han är verkligen inte en hund som passar för ett stilla inomhusliv och har nu lärt sig att de flesta lekar kan lekas och att det går att ta sig fram över allt alldeles utmärkt i tratt. Att leka med lillebror är heller inget tratten hindrar. Inte för någon av dem. Jag hoppas mina ben och mitt förstånd ska ta sig igenom den här perioden.

Sommaren blommar på, gula liljor, rosor och pioner har tagit över efter rododendron och liljekonvaljer. Jasminbusken är full av knoppar och står näst på tur. Det går fort som vanligt. Allt går fort. Jag hinner inte fundera över så mycket mer än att sätta ena foten före den andra. Det är troligen bra tänker jag för med tanke på oroligheterna i världen skulle det lätt kunna leda till djupare grubblerier om jag hade tid att tänka och de vill jag helst hålla mig i från. På en annan plats, i en annan stad kämpar en god vän i en sjukhussäng i sviterna efter en stroke. Då funderar jag djupt i alla fall. På hur det ska gå för honom och för familjen och på hur bräckligt livet är och hur vi ändå tycks glömma bort det allt om oftast och ta det för givet. Och det känns hela vägen in medan sommaren blommar vidare. Men på en annan plats i ännu en annan stad är det ljusare, där fyller en dotter tjugonio år och bjuds på jordgubbstårta av sambon som bakat en tårta själv för första gången i livet. Kärlek. Inte att tas för given den heller men verkligen att välkomna och vårda när den dyker upp. Och det känns hela vägen in det med men på ett helt annat sätt.

Vi har fått kråkungar. Det är väl inget att eftersträva egentligen och de är självklart inte våra men de har bosatt sig här. Föräldrarna flyttade in ett av träden bakom bodarna. Sedan kom inte helt oväntat ungarna. Lite tufsiga och duniga först men nu med gråsvart blank fjäderdräkt likt föräldrarna. Jag tycker de är fina att se och kråkungarna är rätt roliga. Lite samhällsnytta gör de med för de håller koll runt hönsgården och tar reda på lite av varje som höns och kaniner lämnar efter sig. Det värsta är att samhällsnyttan kan gå lite överstyr i deras födosök. Kycklingarna ligger illa till när de hoppar genom maskorna på hönsgården och hamnar i gräset utanför. Än så länge har det gått bra. Vi får tro det fortsätter så. Det finns en till fördel med kråkfamiljen. De håller undan duvhöken och det tackar vi extra för. Det finns skyddsjakt med förstås, på kråkor inte på duvhökar men så är den lite blödiga sidan där igen, hos oss, den som så mycket hellre vill liv än död. Så vi låter kråkorna vara.

Flera dagar fylld med hundträning har passerat igen. Alla letar vi efter något mer. Drömmer om något vi inte har. En lugnare hund, en mer motiverad hund, ett bättre grepp, ett uthålligare sök. Eller vad det nu kan vara. Mycket av det går att få till med träning såklart. En bra och genomtänkt som blir av. Det sista är extra viktigt för det räcker inte med att träningen och planen stannar i tanken, den måste genomföras med. Helst regelbundet över tid dessutom. Gärna med tydlighet och struktur med. Så det blir så hög igenkänning för både hund och förare så där att vi bara gör utan tänka närmare över det. Ett sådant område är det här med olika skick vad gäller dirigeringar och minnesmarkeringar. Det är ständig återkommande att det funderas för mycket huruvida man ska skicka hunden med dirigeringskommando eller inte pp en fördröjd uppgift till exempel och det är den i särklass mest ställda frågan jag får på kurserna. Det duger såklart inte. Varje förare behöver hitta en struktur att anamma och hålla sig till den. Göra lika varje gång så det sätter sig i ryggmärgen och sker på automatik. Så långt det är möjligt. Har man svårt att skapa en själv finns det många skickliga förare att kopiera och ta efter. Här är ett av de områden dör det är bra att stanna i tanken lite innan det omsätts på hunden. Bli klar över hur man vill ha det, vilket system man ska hålla sig till och vilka kommando som ska användas hur och när. Har man svårt att skapa en själv finns det många skickliga förare att kopiera och ta efter. Det fattas en del i tydligheten gentemot hundarna här. Jag ser det så mycket. Förstår missförstånden som uppstår. För att det inte finns en tillräckligt tydlig struktur hos förarna. Mycket av det vi drömmer om, längtar efter och saknar hos våra hundar går att få fram om vi sköter det där med strukturen och tydligheten lite bättre.

Namaste. Och lev väl.