Min beskärda del
Vädret den här hösten. Fantastiskt. Vädret hela det här året faktiskt. Så här långt. Visst har det regnet en del dagar men de flesta dagarna har det inte gjort det. Ibland har vädret haft den goda smaken att regna på nätterna men hålla sig torrt på dagen. Så tacksam för det. Jag har skrivit det flera gånger förut, jag vet, men väder är ett så stort inslag i mitt arbete att det förtjänar en del uppmärksamhet.
En annan sak som upptar stor del av mitt arbete och också förtjänar uppmärksamhet är unghundar. Jag älskar unghundar. Har svårt att tänka mig något som slår en levnadsglad läraktig unghund med ett hyss bakom varje öra. Jag kan ha lite svårt med tvåbenta struliga tonåringar emellanåt men med tonårshundar är det en helt annat sak. Ljuvliga! Mia egna unghundar börjar växa till sig och är snart förbi unghundtsiden alla fyra men som tur är har vi snart niomånaders Wirre i flocken så jag får min beskärda del av unghund ändå. Genom jobbet får jag det med såklart, mängder av härliga unghundar kommer på kurser och lektioner och förgyller mina arbetsdagar med sin påhittighet och finurlighet. Ibland är de skitjobbiga såklart, så där så man blir alldeles matt, som unghundar är ibland men allra mest är de en krydda i tillvaron. En viktig krydda.
Vår egen Wirre är störtskön just nu. Mjuk och snäll med massor av enegeri. Den kanaliseras genom kompisarna i flocken, just nu leker han och Besta galet mycket, genom tuggben(tur vi har ett stort lager i butiken) och genom träning och promenader tillsammans med slottsherren eller oss andra. Han, Wirre, ör väldigt fokuserad i träningen, han har växlat upp rejält i tempo, han är inte lika intensiv och snabb som Pal men är inte långt efter nu. Häromdagen var jag med ute och assisterade i hans träning genom att kasta några markeringar och lägga ut några bollområden så jag fick tillfälle att se hans utveckling. Gillar verkligen vad jag ser måste jag säga och som det ser ut nu finns det bara ett enda fel med Wirre och det är att han inte är min. Det får jag leva med och jag kan alltid passa på att stjäla till mig några stunder med honom ute i naturen under dagarna när slottsherren är på jobbet.
Vad gäller naturen och katters hemliga liv är kattlivet ännu mer hemligt nu för kattungarna har inte synts till på ett par dagar. Vi börjar nästan tvivla på om vi sett rätt men det vet vi att vi gjorde och jag har till och med fotobevis på en av kattungarna. Fortsättning följer på kattmysteriet. Utanför slottsträdgården är det rätt livat nu, höstvetet har växt upp ger fina gröna skott som uppskattas av dovhjortarna så nu är flockarna tillbaka på fälten. Brunsttider är det ned så hjortbröl hörs från alla håll och på morgonen idag höll jag och ett hundgäng på att bli översprungna av en hind med kalv som jagades av en hjort så torvorna yrde i mossmarken. Kalven var så upprörd att den pep när de for förbi. Ett par av hundarna och jag stod förundrat och tittade på och undrade vad som hände när de svischade förbi och några av de andra hundarna hann inte ens registrera att hjortarna passerade. På hemvägen hittade Lad en Ekorre någonstans i skogen och kom glatt bärande på den. En redan död ekorre bör tilläggas. Ingen aning vad den dött av för den såg orörd och fin ut. Ramlat ner ur ett träd kanske? Eller blivit översprungen av stressade hjortar. Eller kanske bara gammal och dött av ålder. Undrar hur man bedömer man åldern på en ekorre? Den här såg ut som ekorrar brukar se ut fast lite uttorkad.
