Minsta motståndets lag
Tidig morgon igen. Kall och snöig men varm och mysig inomhus. Jag tittar ut mot snön i mörkret och ser en av kaninerna skutta förbi utanför fönstret. De väljer smarta vägar och håller sig kanterna av husen eller där vi skottat. Sparar energi. Jag har klippt kvistar från äppleträdet och vildapeln till dem och de får lite annan stödmatning tillsammans med fasanerna. Det är tufft med vinter och snö för de vilda djuren. De har sin frihet men inte så mycket av bekvämligheter i övrigt, inte när det blir sådan här vinter i alla fall. Säkert fyrtio centimeter snö har lagt sig här, ljus, fluffig lätt snö och det är lite opraktiskt för all del men vilsamt med. Allt ”stök” i trädgården och runt omkring förseglas i det vita täcket och ger mig sinnesro och vila när jag inte längre ser allt jag vill fixa där. Vintervila.
Jag är sugen på längdskidor igen, kanske borde jag skaffa? Ett par till Lyra tror jag blir bra med, eller snöskor, eller varför inte en pulka att dra henne i. I morse fick jag gå ända fram och klappa henne på huvudet för att få en reaktion när vi skulle gå ut trots att halva flocken stod och steppade intill för att skynda på. Jag är inte helt säker på om hon sover räv(kan hundar det?) för att slippa snön eller om hennes dåliga hörsel har blivit ännu sämre. När hon tittade upp efter klappen på huvudet och såg mig med kopplet såg hon inte särskilt road ut hur som helst. Övertalning krävdes för att få henne ur bädden. Tio år gammal känner hon väl till våra regler och ordningar och hon har hittills aldrig sluppit gå med ut hur dåligt än vädret varit. Efter snart tio år borde hon väl ha koll på det tycker jag. Ändå gjorde hon ett försök att ignorera mig och ligga kvar och låtsats som ingenting. Ut kom hon i alla fall och promenad blev det men vi gick den längs den plogade vägen. Jag gav henne det för äldre hundar har ändå rätt till vissa förmåner och hon tycker verkligen snön är besvärlig. Inte bara för att den är kall och i vägen tror jag utan också för att den kräver höga benlyft och hon har inte riktigt fysiken för det längre. Efter många år på jakt och jobb hör hon lite stel i bogar och framdel och det tar emot för henne med den röresöen tror jag. Eftersom hon innehar en stor dos av bekvämlighet med blir hennes motvilja också tydligare, hon föredrar absolut minsta motståndets lag så långt som möjligt. Om vi inte kommer till en nyskjuten fasan som ska bärgas för då är bekvämligheten och stela ben som bortblåsta och helt bortglömda. Idag tog vi en plogade vägen fram till ett stort fält där de andra cockrarna och Lakrits fick spinga fritt och leka i snön medan Lyra väntade på den plogade vägen innan vi gick hem igen. En okej lösning som alla verkade nöjda med. Jag med för efter den första promenaden för dagen var jag rätt slut i benen, på den rundan fanns inge plogade vägar och jag valde en väg över fälten hem vilket var minst sagt kämpigt men säkert väldigt nyttigt.
Jag har använt snön för att träna ”ta den jag pekar på” med Pal de senaste dagarna, sex till åtta apporter utplacerade i en halvcirkel på olika avstånd tunt honom. Apporterna står som Hattifnattar i Mumindalen i snön och vi tränar fokus i skick och uppföljning. Efter ett varv är både apporterna och Pal helt snötäckta så det det blir inte så många apporter varje pass. Jag ska ta en sväng idag ed tänkte jag, köra på ungfär samma vinklar emellan apporterna men öka på avståndet i längd. Så här långt känns träning bra, han låser ordentligt blicken och följer upp när jag skickar fast han springer rätt tätt inpå andra stående apporter på vägen ut. Bra grundträning och ett bra sätt att få användning av snön.
