Movement

Sommarvädret fortsätter. Härliga september, det är som att sommaren vägrar släppa taget i år. Skönt såklart. Hösten blir garanterat kall och mörk nog ändå. I morse var det för övrigt svalare. Så pass att jag kunde ha en fleecetröja på under den första av dagens promenader utan av svettas. Jag passar på också. Såklart jag passar på, de tröskade fälten ligger gula och bara väntar på hundträning så det blir såklart så. September fields.

Morgonen är mina hundars. Varje morgon. Jag håller hårt på det. Tummar inte. Efter frukost går vi ut. Minst två timmar utomhus där vi rör på oss, sträcker ut, tänjer på ben och tankar och tränar lite innan jag tar tag i dagens jobb. Som till nittio procent också är utomhus men då vilar hundarna. Idag ”tre högar” för Pal och Besta med rejält avstånd tvärsöver en smal men buskig remiss. Hålla linjen igenom och vidare ut på andra sidan utan att tappa bort sig. Lätt tyckte Pal, hans motivation driver honom så starkt att minnesbilderna är klara och tydliga trots klurigheterna jag presenterade. Fast en gång försökte han välja väg jag fick bryta honom och göra om. Jag förmodar att det är bra att det händer ibland för vi behöver öva på att bryta emellanåt. Han går som ett skenande snabbtåg genom terrängen och det är inte svårt att begripa att det kan komma bli svårt att få på bromsen på långa håll om jag inte får med det i träningen redan nu. Skenande tåg är inte att leka med. Besta var snabb hon med men lite klurigare i vanlig ordning. Hon tänker lite väl mycket själv ibland och drivs inte så starkt av motivation som Pal gör vilket i sin tur leder till att hon inte lagrar minnesbilderna av områden i övningen. Hon har inte samma driv och med det inte samma komma ihåg av platserna och utförandet. Men hon är bussig och glad och tålig när jag rättar till och gör om. Egentligen var den bara en linje hon strulade till det lite på. Annars bra. Och kul. Alltid kul att träna dem. Hennes träningspass behöver vara kort och fokuserade inte långa och halvengagerade. Det är väl det bästa träningsupplägget för alla i och för sig. Om inlärningen ska bli bra och bestående.

Igår kväll lyckades jag snika till mig en egen halvtimme med Pal med. Grundträning i höger vänster ut i högt gräs för att introducera en annan bild av terrängen och samtidigt bygga muskelminne i att följa tecken och springa rakt mot det kända målet genom det höga gräset med och utan störningar. tolv apporter senare var Pal tvungen att ta ett dopp i bevattningsbaljan. Jag tränad Lass lite med, det sta svarat lilla monstret. Som inte är monster mer än på ett lite gulligt ganska oförargligt plan numer. Men hon är mycket hund för sin förare kan jag tala om. Hela handen full så att säga. Jag vet precis var det brister någonstans och det är inte hos hunden. Det är i det lite gammalmodigt kallade ledarskapet. Mitt ledarskap alltså. Det finns inga förmildrande omständigheter och inga ursäkter, det är som det är och det är bara att konstatera. Jag har svårt att räcka till för henne. Det är tufft att erkänna men med en annan mer förare med mer inneboende och självklar dominans hade det garanterat sett annorlunda ut. Får jag BARA ordning på det kommer det bli hur bra som helst. Som tur är ingenting omöjligt som Gunde Svan säger och jag kan vara rätt tålmodig och envis så det vore väl skam om jag inte ska reda ut den här lilla svarta tio kilos tussen. Erkännandet ligger nära ändå, det att jag många gånger varit på väg att sälja henne och börja om, ta den enkla vägen och skaffa en ny valp och hoppas på en mjukare individ som har blicken i mina ögon hela tiden. En som är så där härligt mån om att göra vad jag ber om och dessutom göra det rätt. Hela tiden. Sådan är inte Lass. Hon vill veta vad hon tjänar på det först, om det finns anledning att utföra uppgiften. Att göra enbart för att behaga mig är inget för henne. Jag tror hon skulle vara ett bra namn för feministrörelsen faktiskt. Hon är liksom typen som står upp för sin rättigheter och vad hon tycker och inte låter sig sättas på. Jag skyndar långsamt med det, med henne, tar bitarna en i taget och är så förståndig jag bara kan och sätter oss inte i situationer vi inte är redo för än. Fågelkontakter är en sådan sak. Hon skulle älska att jaga utan mig och det tänker jag inte ge henne. Tillsammans ska det vara. Däremot ska jag sätta henne i mark med vittring den här säsongen. Känna på henne styrka och min förmåga i marker med viltvittring men där någon annan hund gått före så jag vet att jag slipper hamna i en fågelsituation. Ett fel med henne kan kosta lite väl mycket så det försöker jag undvika. Jag tänker på att hon ska få röra sig mycket med, få utlopp för sin energi och allt det hon har inneboende, inta bara styras av mina ordningar och regler även om de till en viss del alltid finns med i det vi gör. Apporteringträningen är ett sådant tillfälle för henne. Visst är det träningen men det är en lekfulla genomtänkta sådana där hon upplever varje apport som bästa belöningen. Så som jag vill att det ska vara. Nyckeln till belöningen går dock genom mig. Hon behöver följa mig och mina anvisningar fr att få tillgång till apporterna(belöningen). Jag drillar henne i sidotecken med störningar i form av flera apporter eller storasyster Till som skickas för att hämta några av dem. Båda cockertjejeran är sjukt duktiga i apporteringsövningarna och har det i sig, motivationen för och glädjen i att få apportera. Det är så användbart för mig, min bästa väg att bygga en tillitsfull relation går genom apporterings träningen. Förmodligen för att jag känner mig trygg där, vet hur jag ska göra och hur jag ska balansera upp deras energier och sinnesstämning i utförandet.

”Dog training comes down to you.
Be worth listening to.
Play with intent. Set fair rules. Stay focused, even tired. Lead with respect—not ego.
That’s not just training. That’s partnership.” -Dr Melanie Udhe

Jag läste den här texten av Dr Melanie Udhe och fastnade för hennes ord. Precis så är det tänker jag, i relationen som jag också tar med in i träningen. Det handlar inte om att gapa, ta tag i eller ruska om men inte heller i att ignorera och inte agera, det handlar om tålamod, goda rutiner och konsekvens i umgänget. Alltid konsekvens. Och så några rader till:

”Social Bonding
Dogs don’t run on wishful thinking, their brains look for consistent patterns. They study how we behave and how family members interact, and from there they understand their place. I don’t use force. I don’t yell. I don’t demand. What I do is stay absolutely consistent, with myself and with how my dogs interact with each other. That’s how I protect peace in my home.”