Några ögonblick jag bär
Som ett svar på mitt förra inlägg där jag behandlade området väder har nämnda väder växlat ordentligt sedan dess. Regn nästan hela dagen igår. Lägg till en iskall västlig vind så har ni eftermiddagens väder på kurstillfället. Men som alltid, det kunde varit värre. Uppehåll i natt, stjärnklart på morgonen med en temperatur som vägde fram och tillbaka emellan plusminusnoll när vi rattade nomadbilen upp på den nygrusade vägen för avfart till Ulkeröd och dagens roughshooting i mestadels sol. Vi har den nygrusade vägen som än så länge mest har ett grovt bärlager av makadam att tacka att vi inte fick köra nomadbilen till verkstad istället för till jakt och för att vi slapp inleda dagen med eftersök på en skadad hjort. För vi körde extra långsamt på grund av det grova gruset när en dovhjort handlöst kastade sig ut ur en skogsdunge framför bilen. Ett under att den inte hamnade under bilen, nu klarade det sig med att den gick ikull under bilens front och fort kom på benen igen och for iväg över fältet medan vi höll andan. Det var verkligen nära. Man kan såklart vända på det med, och inte tänka att det berodde så mycket på det nya grova gruset för hade det inte funnits där hade vi kanske kört lite fortare och då hade hjorten hoppat ut bakom bilen istället. Om man vill se det så menar jag. Det är inget försvar till att köra fort så att säga, bara en påminnelse om hur små marginalerna kan vara och vilken skillnad en väldigt liten tidsskillnad kan göra. Hur avgörande några sekunder hit eller dit kan bli.
Resten av resan fortsatte utan missöden men det var bitvis halt och smålurigt. Vinterdäck till nomadbilen är beställda och kommer inom kort, vår vana trogen blev det sista minuten med det med som så mycket annat. Bättre sent än aldrig och så vidare. Sedan jagade vi. Roughsooting med vårt vanliga goa spaniel och drevgäng tillsammans med ett gäng hundförare från Sverige och Norge och några riktigt vassa skyttar från Norge. Allt var liksom vasst idag kan man säga, positivt vasst alltså, som i skarpt och skärpt. Skyttet var mycket fint, och säkert, inte en sekund kände jag någon form av oro över säkerhet varken för hundar eller människor och sedan var de säkra i form av träffprocent med. Stabilt! Hundarbetet var också av första klass, unga och äldre retrievers blandade, väl i hand med rätt egenskaper på plats och förare med förmåga och erfarenhet nog att förvalta dem. Drevfolk och spaniels skötte sig bra de såklart och hela dagen utgjorde på det sättet en magiskt fin helhet även om antalet vilt i markerna är var så stort. Tjugofyra fåglar på paraden. Väl stötta, väl skjutna och väl apporterade. Så kul! I en paus som uppstod i en lucka hann jag låta mina både cockersystrar söka ett kort pass var i marker med fågelvittring där vi precis jagat. Kanske inte mer än tiominuters träning var men tio minuter som var guld värda för mig. Antecknas direkt på pluskontot och prickas av där. Fler sådan stunder ligger på önskelistan och jag hoppas åtminstone delar av den ska infrias nu på eftersäsong.
Reflektioner från jaktdagen i kombination med en del insikter från utbildningen jag går höll mig pigg och alert hela resan hem. Till slottsherrens förvåning för jag brukar som regel somna på ungefär halva vägen hem. Fast jag vet inte vilket han tycker är bäst egentligen, kanske föredrar han lugnet och tystnaden som infinner sig när jag somnar före sällskapet när jag är vaken och sällan slutar prata. Jag är i alla fall lite stolt att jag höll mig vaken och just idag behövde han inte svara på så mycket prat och frågor för jag fick ett telefonsamtal av en god vän och en hel del hund att avhandla den vägen. Imorgon jagar vi igen, då i form av tackjakt på änder. Vädret ser lovande ut, nomadbilen är packade, hundarna triggade och bössan laddad. Det är den såklart inte än men den är förberedd och redo för morgondagens äventyr hur som helst. Och det är jag med.
