”När man umgås med djur riskerar man att bli en bättre människa” – Oscar Wilde
Dagarna rullar på. Det är jakter, höst och kurser blandat med privat coachning och vilopauser medan naturens färgskala drar sig allt mer mot rost, gult och brunt. Vackert så det förslår. Vädret blandat, stunder av sol, stråk av lätt regn, friska vindar och dimmiga stilla morgnar. Temperaturen som förväntas av årstiden. Normalt och helt som september brukar men just det är det sällan några medier som rapporterar om. Det vanliga ordinära är sällan så spännande att det ges plats. Jag själv vilar skönt i det vanliga, i det som är någorlunda normalt.
Jakt igår. Änder. Samtidigt ett pågående jaktprov, öppen klass A för Ssrk räkning. Besta apporterade med slottsherren och Wirre som börjat introduceras i jaktens värld medan jag agerade provledare tillsammans med Jennie och hade med mig Pal. Efter en fin jaktdag delades ett excellent ut till ett ekipage, Åsa & Mandel, som samtidigt fick titeln svensk jaktprovschampion. Hurra så bra! Ett annat ekipage, Ingela och Lilly var snubblande nära och tilldelades very good. Det var flera bra hundar i startfältet men det är mycket som ska stämma med varje apport och man ska lite grann(läs rätt mycket) ha turen på sin sida med. På jakt är det hett, intensivt och situationerna relativt okontrollerbara samtidigt som det är det som är tjusningen och hela grejen att det är så.
En av jaktdagen höjdpunkter om efter jakten då farbror Lakrits fick gå med på eftersök runt ett par av dammarna. Så kul att se den gamle gubben dammsuga dammkanterna och hitta änderna på de mest svåråtkomliga platserna in under kanter och i vassruggar. Gammal är äldst. Vilken lycka att fortfarande kunna få utföra sitt jobb och det man brinner för, fast i mer begränsad och kontrollerad upplaga förstås. Väldigt nöjd hund. En annan höjdpunkt var när Besta talade om för mig att en annan dammkant där vi(trodde oss) apporterat klart behövde kollas lite extra. Hon talade om det tydligt så jag kunde inte bortse från det fast jag såg att det var helt tomt och ingen av de andra hundarna reagerade. Jag lät henne kolla i alla fall och tur var väl dem för i en håla i dammvallen körde hon in huvudet och halva kroppen och kom ut med en vingad and. Man bör lita på hunden. Alltid.
Pal då? Jo då han fick en fin dag i träning av (nödvändig) väntan och tålamod. Han är van att vänta på sin tur, van att det dröjer rätt länge innan han får jobba men igår var det alldeles extra länge eftersom provhundara skulle apportera först och de mest passande fåglarna och så. Fick ett tillfälle att påminna honom om att vänta på sin tur med gott resultat. När han senare fick vara med lite mer aktivt tog han igen det han missat med råge genom att gå på en markering ner över fältet, simma över till ön, springa rakt över ön och hoppa i på andra sidan och simma ytterliga trettio meter för att hämta en and och sedan ta samma väg tillbaka. Det var lite wow på den apporten, det går inte att säga annat, det vara bara det att jag egentligen tänkt mig en av fåglarna på betydligt kortare håll i vattenkanten i slutet av fältet, mindre än hälften så långt bort mot den han tog in. Uppenbart hade han markerat den långa bättre och jag lät honom gå. Fördelen med att inte gå på prov och var under bedömning. Ha ha.
