När svalorna flyger lågt

Lite grand som för att förstärka det faktum att semestern är slut slog vädret om till idag. En mulen himmel och småregn mötte mig när jag öppnade dörren tillsammans med en temperatur i närheten av mina sexton idealiska. Fast jag får nog ändra mig lite på den punkten. Sexton grader är en perfekt för mig resten av året men under sommaren vill jag ha det varmare och låta mig vänjas av betydligt högre temperaturer. Som den här sommaren. Efter julis högsommarvärme räcker sexton grader dåligt och jag kan tänka mig att uppgradera ideala temperaturen till tjugoen. Som vanligt får man nöja sig med det man får i väderväg och det gör jag såklart. Nästan alltid. Dagens väder var alldeles utmärkt för att starta upp kursverksamheten igen. Första gruppen ut bestod av fyra fina svarta labradorer med förare. Skönt att vara igång igen tycker jag, roligt att få tag i jobbet och styra upp tillvaron igen. Det passar mig bäst så.

Jag försökte styra upp tillvaron i den lilla hönsflocken lite med, äggtillvaron, för de har börjat lägga äggen huller om buller och lite här och där. Min teori är att redena inte lockar lika mycket längre eftersom de krafsat bort det mest bäddmaterialet. Därför fyllde jag på lite sådant idag. Först lite hö i den gamla gräsklipparens uppsamlare som är ett utmärkt rede för små dvärghöns. En liten höna var inne i uppsamlaren när jag kom med höet och kacklade lite förskräckt när jag lade in det men det upprörda kacklet övergick snabbt till ett mer förnöjt kuttrande när hon började sprätta runt i höet. Snart samlades hela den lilla hönsskaran för att gemensamt kuttra och krafsa i redet. Höns har verkligen en förmåga att bli väldigt nöjda över något väldigt litet. Litet i mina ögon i alla fall, i deras är det förmodligen stort. Jag blev inspirerad av deras glädje och sugen på att möblera om i deras lilla avdelning men eftersom projektet riskerar att gå ur hand redan i tanken avvaktar jag ett tag. Förresten så är årets tre små kycklingar, de som kläcktes fram av varsin mamma, tuppar alla tre. Jag har absolut inget emot tuppar men det är bara att konstatera att tuppar är ytterst dåliga på att lägga ägg och att vi inte kan fylla hela hönsavdelningen med tuppar, så det lär får bli grytan för dem längre fram. Det känns inte så upplyftande alls så jag avstår att tänka på det ett tag till och tittar istället med glädje i blicken på dem när det hoppar jämfota för att fånga insekter och flygmyror som surrar över deras små huvuden. Det är ganska många insekter ganska långt ner mot marken märker jag, det är väl det de tre små hoppande kycklingar också märkt. Och svalorna för de flyger lågt. Mer regn på ingång med andra ord. Om svalorna har rätt och det brukar de ha.

Det finns fördelar och nackdelar med att ha nästan halva sitt liv i mobiltelefonen tänker jag. Allt samlat på ett ställe, nästan alltid nåbart. Förutsatt att man har mobilen med sig. Det har jag på de dagliga promenaderna, mest för att kunna ta ett foto när andan faller på eller ett extra bra tillfälle ges men också för att kunna meddela mig ut i fall att det skulle behövas. Jag går alltid ensam och det kryllar inte direkt av hus och boende där jag går. Väldigt sällan jag ser någon överhuvudtaget faktiskt så det är en sorts trygghet att ha med mobilen. Men den är en liten störning med såklart. Meddelande och samtal kan ramla in, trevligt för all del men det blir en viss distraktion. Sedan kan jag inte alltid avstå att googla efter saker om jag plötsligt för en ide’ eller fundering jag vill kolla upp. Igår gick jag lite grand och väntade på att resultaten från jaktprovet i lördags skulle läggas ut på skk start. Det var självklart ingen brådska med det, jag visst ju vad båda hundarna utfört och vilket pris de fått men jag var såklart nyfiken på att läsa den sammanfattande kritiken och se siffrorna i egenskapsnyckeln. Förr fick man ju en papperskopia på kritiklappen direkt på plats och på hemvägen brukade jag alltid läsa och begrunda den, som en hjälp att reflektera över och ta in starten jag precis gjort. Men det är ändrade tider nu och det sker istället digitalt nu. Inget dåligt med det såklart men jag saknade mina papperslappar lite på hemresan. Så när resultat dök upp mitt under en av morgonpromenaden igår kunde jag såklart inte låta bli att stanna upp för att läsa. Hade de kommit in tio minuter tidigare hade risken varit stor att jag missat den vilsna älgen som plötsligt fanns framför oss på ängen där jag brukar pausa och träna hundarna lite. Vi mötte samma älg dagen innan fast på en annan plats. Tror jag. Jag kan inte säga säkert att det är samma såklart men den hade åtminstone samma lite vilsna uppträdande. Jag tror det är en av fjolårets kalvar som blivit helt ensam. Snudd på övergiven. Den beter sig inte riktigt på normalt älgvis tycker jag. Verkar som sagt lite vilsen och långsam i sina reaktioner. Orädd. Nu tittade den på oss när vi kom gående på grusvägen och fortsatte sedan beta när vi närmade oss. Jag avvaktade lite för att se om den gick undan innan vi passerade för en viss älgrespekt har jag ändå men den verkade bestämma sig för att bli kvar. Jag övervägde en annan väg en stund men det fanns inget bra genomförbart alternativ om vi inte skulle kliva rakt ut i rågåkern och det kunde vi såklart inte, vända tillbaka samma väg kändes inte heller aktuellt för det hade blivit en gräsligt lång omväg för redan trötta ben. Så vi väntade lite till. Då lade sig älgen plötsligt ner, vek ihop sina långa ben som en fällkniv och föll med en mjuk duns ner i det höga gräset så bara öronspetsarna stack upp. Med koll på öronspetsarna i gräset skyndade hundarna och jag förbi så diskret och fort vi bara kunde. Med lyckat resultat.

En bit efter det kom då uppdateringen från provet och jag klickade fram Pal och Bestas kritiker. Den sammanfattande kritiken för Pal löd ; “En hane som visar ett mycket bra retrieverarbete provet igenom” och för Besta stod det ;“En tik som idag uppvisar ett mycket bra retrieverarbete.” Glad för mina fina hundar och efter det här blir det fortsatt träning för öppenklassen och start där, men först stundar fågeljaktsäsongen. Både Pal och Besta har min tidigare hund “Best” i stamtavlan, Besta som morfar och Pal ett steg längre bak. Som gammalmorfar eller vad det blir. Det är väl mest av nostalgiska skäl förstås men jag tycker mig känna delar av honom i dem båda två. Och det gillar jag såklart väldigt mycket.