No doubt
Idag har jag jobbat med så mycket kontors och datorjobb att ögonen känns i det närmaste fyrkantiga. Men jag har kommit en bit på väg, det är jag nöjd med. Självklart har jag tagit rejäla pauser också för att rensa huvudet, andas frisk luft och träna hundarna för att komma tillbaka in med ny energi. Det var tanken i alla fall men energin tröt lite fram på sena eftermiddagen i alla fall.
I en pauserna tog jag med Besta och Pal och de nya röda tennisbollarna som slottsherren beställt hem till mig och la bollarna i ett mindre sök till hundarna. En bra kombination av hjärngympa och fysisk rörelse. För hundarna, jag tittade mest på. Men jag la åtminstone ut bollarna. De tog sökträning på fullaste allvar båda två och bollarna återbördades i högt tempo. Besta älskar fritt sökarbete, det är lite skillnad på det och de där styrda övningar tycker hon. Hon så är så där lagom sugen på dummies i grundläggande dirigeringsövningar i större omfattning men har motivation långt upp över öronen när det gäller fritt sök. Med tennisbollar är det ännu roligare än vanligt eftersom de är så lätta och fina att bära på och studsar så kul hälsar hon. Överhuvudtaget tycker hon den mest träningen är jättekul så länge inte jag lägger mig i allt för mycket. Jag vet inte säkert vad det säger om oss, om henne och om mig, men oavsett så är hon en klippa i det självständiga, stark men ändå påverkningsbar, målmedveten och tillförlitlig. Hon är väl lite som jag själva tänker jag, samarbetsvillig i grunden men gillar att bestämma själv och bra på att ta ansvar för att jobbet blir gjort. Pal tycket såklart också bollsöket med de röda bollarna var en helt fantastiskt rolig upplevelse. Minsta korta lilla träningspass är som en dag på Liseberg för honom. Född till apportering, fullproppad med energi med en arbetsmoral att avundas. Jag älskar hans inställning men beaktar faran i att det kan bli lite av ”firma fort & fel” så jag bygger kontrollerade övningar(det är min avsikt i alla fall) men låter honom hållas så mycket det går inom de ramarna. Givetvis har solen sina fläckar, men jag är så hänförd av hans inställning att jag knappt registrerar dem. Det är rätt lätt att bli fartblind.
Fartblind kan man bli med cockertjejerna med fast på ett annat sätt. Herregud så snabbt de snor runt fötterna när något kul är på gång. Som lätt nysnö yr de runt mig och uppgifterna och är galet snabba både på väg ut och tillbaka med bollarna. De fick också en kort lunchpaus träning fast med korta bollmarkeringar (med de röda nya givetvis) istället för sök och med ett visst medvetet stressinslag för att öka skärpan och stadgan. Väldigt kul. Efteråt tyckte lilla Till att vi kunde gräva lite sork i tuvgräset men det tyckte inte jag så vi gick hem igen. När vi rundade slottet stötte vi några av kaninerna, Lass efter ett litet sökarbete, och vi skötte oss fint alla tre.
Jag tänkte lite extra på det där att hundar gör sitt bästa och vad de kan av den informationen vi ger dem. Brister det på något sätt och hundarna inte gör som vi tänkt behöver vi rannsaka oss själva och fundera över var vi brister. Vad vi har missat och vad vi kan ändra. Det känns både hårt och skoningslöst emellanåt men även om det landar tungt i hundförarhjärtat är det ytterst sällan eventuella träningsbekymmer beror på hunden. Ingen tvekan om det. Så vi får ta det bara.
