Nya små liv
En sådan där tidig morgon igen. Kompakt mörker utanför. Liten lampa i fönstret, hett te i muggen. Halva hundflocken vaken och halva fortfarande djups sovande. De ser ingen anledning att skynda upp. Jag låter kroppen vakna långsamt med hjälp att det varma teet, morgonprataren på radion och några långsamma yogarörelser. Frukosten hägrar, alternativyoghurten i skålen tillsammans med frukt, nötter och bär. Äggen än så länge i kastrullen på spisen. Allt som vanligt. Samma frukost trehundrafemtiofem dagar om året i mer än tio år nu. Det funkar men visst händer det att jag saknar rostat bröd. Knappar in på utbildningen på datorn, hör om när ”cortisol spikes” och hur och när jag ska hantera det. Huvudet kvicknar till i mörkret, det gäller att hänga med. Om ett par timmar ljusnar det och dagen väntar. Jag tar emot den med öppna armar.
Idag ska vi ta en tur med nomadbilen och träffa ett framtidshopp. Ett nytt litet fyrbent liv och en god vän. Jag drömde för övrigt om får i natt, på tal om fyrbenta. Om en fin liten fårflock på baksidan av slottet med ett vindskydd med öppning mot ost där det blåser som minst. Tre tackor och lammungar varje vår. Små nya liv med bomullsmjuk kropp i det späda gröna gräset. Jag tror det är lite för mycket jakt för mig nu för tiden. För mycket död och för lite av nytt liv. Därav drömmen om lammungar och andra små djur. Levande. Den nödvändiga slakten tänker jag inte så mycket på. Undviker. Fast den brukar kännas naturlig när den tiden kommer. Eller inte. Det var väl just det som var en av anledningarna att jag sålde fåren en gång och därför jag beslutade att inte ha fler får? Men nu har det gått så lång tid sedan dess att jag nästan hunnit glömma bort. Inga mer får alltså, jag glömmer drömmen och klipper ner de tre sparade pelargonerna på övervåningen. Låter dem vila från vatten några veckor till men tar vara på flera små sticklingar ur det jag klippt bort och ställer dem i två dricksglas i köksfönstret. Nya små gröna liv ska det åtminstone bli i vår. Tio stycken minst om sticklingarna tar sig.
Snön har töat undan en hel del så slottsherren och jag kunde träna hundarna lite. I annat än att fokusera på stående apporter i snö. Markeringsjobb för mig och Pal, korta och långa, två, tre, och fyra markeringar att fokusera på, memorera nedslagplatser, flytta lite, ta upp fokus igen, skicka och låta hunden jobba men vara beredd utifall att. Ibland skicka på sist kastade som direktmarkering, andra gånger bryta fokus och välja annan ordning. Det blir lika mycket träning för både honom och mig med att ha koll på nedslag, antal och avstånd. Vi var bra båda två! Inte en enda gång behövde jag säga ”ah, jag trodde den var tjugo meter till höger”, för jag gjorde min del av jobbet och höll koll. En väldigt korkad, dum och helt verkningslös bortförklaring förstås, ändå känner jag så många gånger hur de orden kommer över min läppar. Men inte idag. Seger!
