”Nyss vilade nejderna trygga i drivornas duniga ro och nordan red stolt på sin brygga med klang under springarens sko” – E.A.Karlfeldt

Det är rätt lugnt i slottet i kväll. Lugnet som infinner sig efter att stormen bedarrat. Löpstormen. Trötta hundar som bränt energi på vad vi tycker är ingenting och onödigt men som i deras värld är stort, viktigt och energislukande. Till och med valpen är trött. Han har varit med mig och Lass på en liten mullepromenad i skogen på eftermiddagen och efter det har han fått en bad med schampo. Inte för att han blev smutsig av mullepromenden men för att han behövde ett bad för att han luktade lite kiss så som valpar kan göra när de snubblar på hala golv och lägger sig i sina egna kisspölar. Efter bad och torkning blev han våldsamt trött. Mullepromenader och bad är stora händelser i en liten valps liv. Han växte ett par storlekar efter badet med, pälsen står rätt ut och breddade hans annars rätt smala kropp rejält. Mjuk blev han med, som bomull eller plysch. Nu ligger han på tork vid min fötter och gnager lite stillsamt på en bit kartong. En lagom kvällsaktivitet till mitt chokladte och skrivstunden vid datorn.

Det har blåst rejält och regnat lätt idag. Vårruskväder eller vad det kan kallas. jag tycker nästan det var lite skönt med ett återfall. Vinterjacka och vantar på, pannband och luva. Mitt lite vårtrötta sinne tycker det känns lagom när våren kommer lite smygande så där och bjuder på ett eller annat bakslag så jag hinner ta igen och ladda om. Just idag kändes det fint i alla fall, en annan gång gnäller jag förmodligen över det. Till helgen flyttar vi fram klockan till sommartid med, det kommer bli magiskt fint men jag känner mig lite stressad över det för jag är inte redo att släppa taget om mina mörka, lugna innekvällar. Det är då märkligt att jag alltod ska ha så svårt med dessa övergångar. Jag tycks aldrig riktigt hänga med.

Ormvråkarna tjuter på dagarna, sannerligen ett starkt vårtecken, kattugglan hoar om nätterna och korparna flåg i loopar i blåsten. Det sista har nog mer med blåsten att göra än våren men det är kul att se deras flyguppvisningen oavsett. För ett par dagar sedan såg slottsherren och jag en ensam korp som flög upp och ner en kort sekvens. Vi såg det samtidigt och det var en och samma korp. Det var så ovanligt och märkligt att vi båda hajade till. Kan verkligen fåglar flyga upp och ner? Efteråt funderade vi på om den verkligen flög upp och ner eller om det kanske var att den vred huvudet trehundrasextiograder. Båda delarna känns lika omöjliga. Jag får nog ta ett snack med min nya kompis chat gpt om det orimliga i det här.

Bland fler saker som känns orimliga och märkliga återfinns vår hemliga kattfamilj. Katten som kom från ingenstans och flyttade hit, som var en hankatt men som plötsligt hade en hemlig familj i vårt uthus och som vi sedan inte sett till på flera månader men som vi skymtade igen häromdagen. Kvar lämnade han(eller möjligen hon) delar av familjen och den svarta kattungen som blev kvar har vuxit upp till en ståtlig, långhårig nästan vuxen katt. Den får tak över huvudet, mjukmat, hårdmat, vatten och avmaskning av oss och verkar okej med det. Den bor kvar. Det ännu mer märkliga med det är att vi hade pratat om att kanske skaffa en katt innan den röda katten från ingenstans flyttade in förra vintern. Vi hade mest på kul tittat på kanske en sibirisk katt, gärna röd, eller en main coon. En stor gråsvart maincoon katt vi såg på ett foto var särskilt lockande. Kattungen som bor här ser ut som den. Vad är oddsen liksom?

Foto på Pal av Grete Bauer