Och tiden den går

I helgen gick vi långt in i skogen till några fina skogsjöar. Tjugor år sedan sist. Till den sjön längst in. Det var annorlunda nu, den stora gamla skogen var borta och hade ersatts av ungskog på kanske tio år. Tiden går och det mesta förändras tänkte jag medan jag letade efter stigen jag visste skulle finnas. Svårfunnen och förmodligen inte rätt stig när jag väl hittade den. Jag kunde varken känna igen mig eller minnas riktigt var den gick när allt såg så annorlunda ut. Men sjön fann vi och hundarna fick träning och vi blev bitna av årets första knott eftersom dt regnat lite och dessutom för ovanlighetens skull var helt vindstilla. Sedan gick vi tillbaka till den sjön vi passerat efter vägen och fikade medhavda enkla ostsmörgåsar innan vi tränade lite till och jag blev sur på mig själv för att jag blåste stopp i ett läge jag inte skulle blåst stopp och slottsherren valde att inte säga något om det eftersom han var rädd jag skulle bli sur vilket var helt rätt och smart för jag hade garanterat blivit sur på honom istället för mig själv om han hade sagt något innan jag sa det själv. Det är så känsligt med mina ömma tår.

När vi tränat och fikat klart gick vi tillbaka till bilen och det var utför hela vägen eftersom det var uppför när vi gick åt andra hållet. Den fördelningen är den bästa tycker jag, så mycket segare med uppför på tillbaka vägen. Jag tänkte lite på tiden igen medan vi gick. Att den kan gå fort och långsamt samtidigt och är så svår att begripa. Tjugo år sedan sjön längst in på vägen, förmodligen ännu fler år. Tjugotre kanske. Det är tjugo år sedan flytten till slottet i år, tjugofem år sedan den första Kopparhultskullen, trettioåtta år sedan jag skaffade min första hund och det är tjugo år av oss. Av slottsherren och mig. Och det känns orimligt, ofattbart och underbart. Jag önskar mig många fler år tillsammans, tjugo år till plus tjugo på det. Minst.

Vi tränade hundarna hemma senare på med, fram emot kvällen när carporten som blev en maskinhall blivit rödmålad och viltet vi tagit fram ut frysen hade tinat. Vi har tänkt oss en b-provs start fram igenom och då är kallvilt en avgörande del av provet och resultatet så en genomgång lite nu och då behövs. De tre hundarna som är aktuella för prov start just nu gillar kallvilt skarpt och de har inga tveksamheter eller funderingar vad gäller viltslag och skick på viltet så av den anledningen behövs inte så mycket viltträning. Däremot finner de kallvilten väldigt spännande och uppiggande så det blir en växel upp i träningen som vi behöver ha koll på. Särskilt för mig med Besta för hon blir lite av en annan hund när fåglarna kommer fram. Åt det positiva hållet och fortfarande kontrollerbart men verkligen en rejäl växel uppåt. Varsitt viltsök fick de jobba med, Besta och Pal lite mer rutinerat och Wirre på unghundars entusiastiska men oerfarna sätt. Happy happy! Sällskap av knott fick mvi med, några av årets första. Stötte på dem en dag i veckan och hade innan dess lyckats förtränga deras existens. Nu är jag uppdaterad på det området och vet vad som väntar vindstilla kvällar i skogen efter regn en tid framöver. Ett av sommarens små minus men eftersom i stort sett precis allt annat är på plus med sommaren kan jag ta knotten. Det får gå. Utan gnäll.