En orkester av basröster när jag öppnar dörren ut i den mörka morgonen. Dovhjortarna. Stjärnklar himmel. Skön morgonpromenad senare. Glimtar av sol. Vildsvinen är överallt nu. Hela stigen uppbökad. Men jag ser dem inte. Såg för övrigt en älg. Känns som ett lite exotiskt spännande inslag till skillnad från vildsvinen som blivit vardagsinslag. Hundarna pigga som alltid. Milt och skönt. Oktober är bra såhär. Önskvärd.
Det rasslar på med tiden i vanlig ordning. Bara ynka två oktober dagar kvar. Inte många bokade jaktdagar kvar heller. Dubbla känslor inför det som vanligt. Sköt och trist. Funderar lite över det, hur det kan bli med sådant man gjort under lång tid. Tryggheten i det men också måttet av slentrian. Risken med det. Inte riktigt den där pirrad känslan av spänning och förväntan längre. Något annat istället. Bra för all del. Men man får passa sig lite så det som ska vara det roligaste inte bara blir till ytterligare en grej att pricka av på listan.
Tuggstund nu på morgonen. Valpen och konvalescenten med varsitt tuggben på köskgolvet. Lugnare så än med en brottningsmatch. Läkningen går fortsatt framåt. Ett par veckor till så slipper han koppel. Senan tar sin tid att läka och den infektionen som tillstötte i såret har gjort att det dragit ut på tiden. Med själva sårläkningen. Det går åt tuggben på löpande band nu. Bra aktivitet ändå. Lite reklam kommer här. Vi har fått in tigg från svenska Kerotugg i vår lilla hundbutik. Ett familjeföretag långt uppe i norr. Tuggben helt utan tillsatser. Ren, hjort, älg och nöt. Uppskattade av hundarna och att de varar ett tag är ett plus. Hundarna testkör lite nu. Tuggar och gnager. Hjälper till att utvärdera de olika tuggbenen.
På tal om ”valpen” så är han en bit över nio månader nu och fullfjädrad unghund. Ser hans personlighet växa fram allt mer. Blir tydligare för mig vilka delar jag behöver vara observant på i vidare träning. Som väntat har han växlat upp med åldern. Jaktlusten har vaknat. Viljan blivit större. Hundluckan bemästrar han fullt ut nu . Baksidan är det anade stressbeteendet möjligheten ger att spinga in och ut och in igen. Och så vidare. Jag stänger luckan för det är inte önskvärt. Styr också när han får vara i dagavdelningen med luckan och med vem. Det har en avgörande betydelse vem sällskapet är huruvida vistelsen där blir lugn eller inte. Nittio procent av den vakna tiden är han med mig, där jag vill ha honom. Rumsren har han blivit med, nästan helt. Han har tagit en väldig tid på sig med det trots min uppmärksamhet. Påminnelse om hur olika det kan vara. Spekulerar inte om varför egentligen bara konstaterar att det är olika. Upplever att de flesta av våra cockrar tagit betydligt längre tid på sig med det än retrievrarna. Det har nog med intensiteten att göra till viss del. Cockrarna hinner inte liksom riktigt med att känna att de är nödiga förrän det sker. Kan givetvis inte generalisera det efter det mindre antalet cockervalpar vi haft men tendensen lutar däråt.
Kan inte generaliserar något alls om cockrarna efter de förhållandevis få vi haft förstås. Om man ser totalen i antal cockrar i stort. Men med det lilla underlaget vi har kan vi säga att de är underbara. och väldigt olika. Precis som i viken ras som helst är de individer var och en. Har sin egen personlighet. Gemensamt för dem alla är väl den pigga inställningen till livet. Den ständigt uppvisade glädjen inför (nästan) allt. Inga ledsna miner där inte. Undantaget var väl möjligen Lyra som inta var lika intensiv som de andra och otroligt duktig att tala om vad hon tyckte och stå för sin sak. En järnlady. Uttrycksfull. Promenader i regn gillade hon inte till exempel. Och det visade hon. Med hela världen hängande över manken och öronen släpande i det blöta gräset. Alla de andra har varit genomgående lyckliga oavsett väder och omständigheter. Levt under mottot better to burn out than to fade away. Utom möjligen Lyra som var smartare än så och pocketcockern Rota som tidigt insåg fördelen med att vara inomhus och vila i clubfåtöljen eller gå på café och inte alls förstår vitsen med att gå ut nörd et är mörkt. Överlag kan jag säga om cockrarna vi haft och har att de varit okomplicerade, friska, stabila, lagom sociala, hyfsat lättränade och väldigt roliga att leva, träna och jaga tillsammans med. Livliga med förstås, det är ju sådana de är och ska vara.
Det som jag tycker är extra roligt och givande med träningen och jakten med spaniel är att man kommer mycket närmare just jakten. Vi jagar tillsammans. Hundarna behöver vara väl i hand, samarbetet måste vara på plats, de ska söka, stöta och apportera. Även när de inte markerat. Göra alla delar. Helheten. Man är i händelsernas centrum, i de snabba besluten och med en hund som inte samarbetar men framför allt inte söker och finner vilt kommer du ingenstans. På retrierversidan upplever jag att det blivit väl mycket lydnad, mer av tävling och precision och mer förarens insats än hur hunden jagar. Tänker mycket på det, att jag inte har något alls mot att gå på prov och tävla men att hundar som finner viltet behöver premieras. Det viltet som vi själva inte vet exakt var det är. De som jagar starkt för att finna. Som tar löpor och följer upp. Med stöttning av oss när det behövs. För när vi vet exakt var fåglarna fallit kan vi ärligt plocka upp dem själva och behöver inte en apportör. Med det menar jag inte att en retriever ska jag fritt, tvärtom, den ska vara helt i hand och jaga när vi ger besked om det. Men ändå. Jag vet inte. Känns som vi missar att tillvara ta hundarnas förmåga fullt ut.

