Orsak och verkan
Augustimorgon, den svala luften, daggen i gräset och doften av tröskningstider. Början på något, inte slutet. Jag påminner mig om det när mörkret börjar kännas av de sena kvällarna.
Tillbaka till den vardagliga lunken bland de heliga minuterna i tystnaden som uppstår när rutiner som genomförs med vana och tacksamhet. Den gilla lunken, det trygga, långsamma och oändligt värdefulla. Jag är snart i kapp den nu, lunken, tänker jag för jag har betat av det som radats upp och samlats på under lediga dagar när ingen ”någon” funnits tillhands för göra det administrativa småplocket som alltid infinner sig. Det ska var väldigt nyttigt att vara helt ledig sägs det, att stänga ner allt för några veckor och komma tillbaka energifylld. Det är så det är tänkt att fungera förmodar jag. Jag är energifylld nu för all del men föredrar i alla fall det jämna flödet och jag lägger hellre femton minuter varje morgon på småfix än att lägga flera dagar till att komma ikapp. Jag inser det nu när jag sitter med det, att den totala ledighetens pris inte är värt för mig att betala. Det finns andra upplägg, andra sätt att göra det på som passar mig bättre. Och vilken irriterande lång tid det tar med bokföring och pappersarbete när det samlas på hög förresten.
Nästan klar nu hur som och nu står det och väger emellan att göra klart det sista, dra ett varv med dammsugaren eller träna Pal och Besta en stund. Att prioritera bort det sista pappersarbete är inte svårt alls men nu är det dammsugaren eller träning. Bestämmer mig för att gå ut direkt och satsa på att hinna med båda sakerna, för säkerhets skull börjar jag med träningen. I fall tiden inte räcker tänker jag, eller om jag skulle råka bli trött och inte orka genomföra båda sakerna.
I träningen försöker jag ha fokus på vidareutbildning av tecken och signaler. Tryggheten i det. Därför blir det oftast någon variant av fyrkantsövning när jag går ut och tränar själv. Någon där jag varvar hundarna och växlar emellan raka stick, stopp och sidotecken. Som regel byter jag plats vid varje träningstillfälle men jobbar vidare med samma övning. Besta fortsätter överraska med att gör sidotecken klockrent, på första försöken, Jag funderar och analyserar det oväntade framsteget men framför allt blir jag glad över det. Plötsligt händer det. Fast det är allt annat än plötsligt egentligen. För det har tagit mycket träning anspråk, flera år av mognad hos henne och långa träningspauser från just den träningen för att inte köra fast helt och hållet. Jag förmodar att alla de delarna har gjort sitt till men också det att jag har börjat använda vita skrapan igen. när jag dirigerar henne. Uppenbart blir tryggare hon när hon ser ordentligt och vet att hon gör rätt. Svårt att veta vad som är verkan och orsak i det hela förstås men härligt att det fungerar allt bättre oavsett.
Sedan kan man ju fundera på varför jag lagt undan vita skrapan under så lång tid och inte använt den. Har egentligen ingen bra förklaring på det mer än att jag för rätt längesedan lånade ut min skarpa till en kursdeltagare som glömt sin och sedan blev den kvar där. I en period innan jag stoppade en ny skrapa i västen körde jag utan och det råkade tydligen lite för snabbt bli en vana. Slarv, inget annat. Kan jag skylla på hormonerna möjligen? Mina alltså, klimakteriedimma och tillhörande okoncentration?
Jag har ringt vårdcentralen. Bokat en tid med en klimakteriesköterska. Tänk ändå att det finns sådana. Nu får jag ha lite rådgivning om hur man förvänta ta sig igenom den hör förvandlingen tänker jag. Kämpandet. Ökenvandringen. Bildligt talat. Men torrt är det både här och där. Hur jag ska hitta mitt vanliga jag och alla goda(men kanske inte alltid genomtänkta) idéer som brukar poppa som popcorn där uppe. Jag saknar dem. Känns som lite av kris i kroppen när idéerna saknas och skrivlusten sinar. Fast skriver gör jag ju, med glädje och behållning och en rätt rejäl ide’ som dök upp för ett tag sedan har jag att fundera över. Så särskilt illa är det verkligen inte. Men ett par saker behöver kollas upp, rådfrågas om. Om inte annat för att höra att jag troligen är rätt normal trots allt och inte ensam på klmakterievandringen.
Nu ska hundarna rastas i den sköna augustimorgoen innan bilen packas med träningsattiraljer för sommarens sista tvådagarsläger på Boda. Fina dagar blir det hoppas jag, bra hundarbete, utveckling och steg framåt, god mat, fina människor och bra hundväder.
Namaste, lev väl.
