Som på en given signal reser sig de fyra hundarna samtidigt ur bäddarna i hundhallen under trappan på morgonen. Det är knappt de lyfter på huvudet när jag kliver ner för trappan före det och släpper ut den pigga delen av hundskaran och sedan gå vidare ut i köket för att sätta på tevatten och kaffe. Men lite senare, när slottsherren är på väg är de allesammans uppe på benen på samma gång, hur djupt de än ser ut att sova. Jag vet inte säkert vad signalen är men något är det de hör och läser in. Kanske ljudet när slottsherren öppnar byrålådan, eller är det ljudet när han sätter fötterna över sängkanten, de första hasande toffelsteget över golvet? Något är det och de missar det inte. Aldrig. Med slottsherren kommer nämligen frukosten och den riktiga dagen kan börja. De fyra i de morgonpiggas gäng börjar gärna dagen med mig även om det innebär en viss väntan på frukosten men jag märker att lilla Till börjar falla in i de mer bekvämas skara, hon hälsar mig med glatt viftande svans på trappans nedersta steg eller från den lilla favoritbädden intill men lägger ofta sig tillrätta igen och låter meddela att hon kan ligga inne en stund till. Imorgon fyller hon tre år, hon min äldsta hund och jag tror det här är hennes sätt att tala om för mig att hon börjar bli lite vuxen, lite smart och rätt mycket förståndig. Dessutom inte lika kissenödig som när hon var yngre heller. Men Pal, Lass, Besta och Lad har bråttom ut varje morgon. Pal, Lass och Lad av pur ren livsglädje och aptit på en ny dag tror jag medan Besta som alltid är våldsamt hungrig har räknat ut att det inte serveras någon mat före hon varit ute så hon har mest bråttom av den anledningen. Det är så jag tolkar det i alla fall. När hon skyndat sig ut och skyndat sig in igen står hon vid grinden och studsar med frambenen medan hon väntar på att frukosten ska levereras.
Igår hann jag med alla fyra hundarna ordentligt. Vilken tillfredsställelse det är att få göra det. Känna att tiden räcker och att inte massa annat pockar på. Det gjorde det i och för sig, bokföringen och pappershögarna låg kvar inne och skrek åt mig att det är HÖG TID nu, bokslutet närmar sig! Jag lyckades ändå ignorera det påkallande skrikandet och glömma bort det för några timmar när jag var ute med hundarna. Jag tog en timmes rask promenad med labradorerna, varvade följsamhet vid sidan och fritt springande i duggregnet. Milt, skönt och välgörande. Lilla Till tränades tillsammans med slottsherren och Lad, vi körde sök nere i mossen, för ”torrträning” med också med förhoppning om att kanske eventuellt dyka på en morkulla. Jag trodde ärligt inte så mycket på det för morkullorna har lyst med sin frånvaro de senaste veckorna så jag har nästan glömt bort att möjligheten finns. Till jobbade starkt och engagerat trots brist på vittring och jag tyckte på det hela taget hon var riktigt bra. Det kändes extra fint för vi har haft lite ”issues” runt fasanerna den sista tiden. Lite för het hund och lite för irriterad förare har krävt en del utvecklingssamtal. Medvetenhet, träning och bra input från, hör och häpna, ett filmklipp på youtube tog oss ur det med den mentala hälsan i behåll. I mossen finns inga fasaner men faktiskt fick vi en stöt på en morkulla sekunden innan jag tänkte avsluta vårt träningspass. Perfekt avslut med respekterande hund och starkt flyktande morkulla som vi kunde följa med blicken en lång sträcka. Nöjd! Lass mitt tidigare monster visade sig från sin fromma sida och var sådär exemplariskt gullig och duktig så alla gamla oförrätter snabbt sopades under mattan. Hon knallade förvisso en gång i inledningen, i en vanligen sketen stadgeövning. Alltid dessa överraskningar tillsammans med en liten svart. Hon och jag alltså, vi kan bli allt från något lysande till katastrof, tiden får utvisa men jag satsar i alla fall på lysande.
Trött och nöjd slår jag mig ner på stolen vid köksön när kvällen kommer, hasar mig tillrätta på den lilla ulldynan, sätter armbågarna på bordskivan och vilar huvudet i händerna en stund. Men bara en liten stund för det behövs inga stöttor under nya hus och så behöver jag händerna fria för att öppna locket på laptoppen för en obligatorisk läs och skriv stund. Jag klickar mig fram bland bloggarna jag brukar läsa, ler av igenkänning åt något träffsäkert och blir varm inombords av att läsa några enkla rader av en som har förmågan att förmedla något vackert i bara några få meningar. Jag kollar lite nyheter med, tar in en liten lagom del av världens elände som jag förmår att hantera. Lagom med elände finns väl inte i och för sig. på eländesfronten vill jag ha noll. Eller bara så ytterst lite som behövs för att uppskatta det andra. Den nödvändiga kontrasten men inte mer. Redan mellanmjölksnivå är för mycket.
Vi har jobbat idag, första jobbet efter julfirandet. För mig som uppskattar det vanliga vardagliga var det en välsignelse. En dag fylld av helt vanliga rutiner att se fram emot. En grupp inbokad sedan länge med ett färdig upplägg a’la slottsherren och alla hans dummielaunchers och bolldroppare. Inte alla för all del men en hel del av arsenalen. För egen del gled jag mest och kring och fördelad uppdragen emellan deltagarna och njöt av att vädret var milt och snällt mot oss och av att få ta del av fint hundarbete i trevligt sällskap. Mitt jobb är en dröm, en verklighetsflykt i fullständig närvaro och jag undrar ibland när jag ska vakna och inse att allt var just en dröm. En bluff och ett ”hittepå” medan jag i verkligheten står på ett lager någonstans och packar varor på löpande band och drömmer om bättre tider. Tacksam, tacksam, tacksam för det jag har. Och såklart och förmodligen, jag kommer tröttna på det här jobbet med en dag, någon gång. Men inte än.
Pal vankar runt på köksgolvet. Det är väl en av baksidorna med ett väldigt trevligt jobb som tar det mesta av dagsljuset i anspråk. Det att det blir dåligt med tid till de egna hundarna. Men de ska ju ha sina vilodagar de med och jag lindrar mitt samvete med att fylla på dem med godbitar och tuggben och löften om andra dagar med mer träning och umgänge. Fast Pal tycker nog vi ska ta en av de där utlovade dagarna nu på direkten för jag förstår genom hans travande att han anser sig ha vilat klart redan nu.