På rätt plats
Lätt duggregn i luften och doften av fuktig nyvänd jord på morgonens första promenad. Milt mulet och avkopplande. Sol i all ära men idag uppskattade jag molnen och det medföljande lugnet. Fast egentligen var det inte särskilt lugnt för det fanns tid att passa och jobb att göra hela långa dagen men mulet väder har en avkopplande effekt på mig oavsett. Halva hundgänget packades in i nomadbilen tillsammans med apporter och tillhörigheter för ännu en dag med kurs hos Anna på Boda. Jag behöver väl knappast orda om det igen men jag lyfter det i alla fall. Vilken dag vi hade! Igen! Härliga hundar, härliga människor perfekt väder, god mat. och sällskap av flygande fasaner i flock som skapade en verklig och utmärkt störning och stämning. Jag har det bästa jobbet. Alla dager i veckan. Just nu är jag rätt trött för all del men det förväntas man väl vara efter långa engagerande arbetsdagar. resten av kvällen blir det te i muggen och läs och skrivstund framför datorn i skymningen. Den som kommer allt tidigare för varje dag nu. Jag gillar det inte egentligen men så i augustis slutkläm känns det skönt. Vilsamt och lite mysigt.
Wirre tuggar ben. Tonårs Wirre. Efter en dag i bilen på jobb med mig ska lite energi som härbärgerats hela dagen ut på något sätt. För lite i trädgården, brottning med båda cockertjejerna som skrek förfärat av tonåringens framfart så jag fick gå i mellan och sätta stopp, sedan våldsam jaktlek med Besta som jag också fick sätt stopp för, sedan en listen rastningsrunda i skogen bakom boden som avlöpte utan ytterligare fadäser, efter det mat och nu bentuggning. Att tugga ben kan var ett fint sätt att bromsa upp och kanalisera lite av energin. Så länge inte benet används som kastleksak när man studsar mellan fåtöljerna och hystar benet i luften så man behöver kasta sig handlöst för att fånga det igen. Unghundar alltså, vilken upplevelse!
Dagen efter jakt är det ganska lugnt och behagligt i slottet, åtminstone bland retrievrarna, minus Wirre, som är nöjda efter att ha fått jobba med det de är gjorda för att jobba med. Det är något alldeles speciellt med hundar som för arbeta i sitt rätta element. Rätt hund på rätt plats och en fascination när jag ser dem utföra det deras gener säger åt dem att göra. Med viss justering och träning från vårt håll förstås men själva hunden i hunden är de själva. Opåverkade av oss. Den biten är jag rädd om, jag vill ha den kvar, den delen som gör att hundarna hittar påskjutna fåglar vi inte kan hitta utan dem, eller ens visste om att de var påskjutna och fanns att finna någonstans. Besta har rett ut ett par sådana löpor de två senaste jakterna, sådana där man står bredvid och ser henne jobba med gåshud på armarna. En av dem där vi visste att en fågel fallit intill ett stängsel med sedan inte gick att finna. De höga staketet lyftets upp en aning så Besta kunde kravla under och sedan vi fick vi se henne ta sig an löpan och falla in ett mycket koncentrerat sök som till sist ledde henne femtio meter bort där det blev träff och fågeln lyfte. Den andra gången var det hon som talade om för mig att det fanns något kvar i marken på väg tillbaka till bilen efter avslutad jakt. Jag släppte henne och hon upprepade samma magiska spårande sextio meter bort i skogskanten. De tillfällena blev något alldeles extra och gjorde min dag. Eller dagar då. Fåglar där en apportör är nödvändig och får göra det den är avsedd för. Långt från synliga “pekapporter” i en nedbetad hage. Det är väl inget fel i det förstås, bra att få se att hunden är lydig och dirigerbar och tar anvisad fågel men i ärlighetens namn kan vi ju plocka upp de fåglarna själva eftersom vi vet var de ligger. Ibland tänker jag att vi nästan glömmer att se det fantastiska i retrieverarbetet för vi är så sjukt upphänga på ÅTLYDNADEN och ur rakt hunden ska gå och hur lydig den ska vara under pipan och sådant så vi knappt ser själva hundarbetet och inte heller förstår svårighetsgraden vad vi begär av dem. En apportör ska vara väldigt lydig och väl i hand, det är inte det jag menar men vi får inte missa att se förtjänsterna och förstå hur bra de faktiskt är på sitt jobb.
Nöjda retrievers efter jaktdagar som sagt, Besta och Lillie för det fysiska arbetet och Pal mest för det mentala. För i hans elevtjänstgöring ingår inte så väldigt mycket apportering men däremot mycket av att ta in upplevelsen, följa med i skeendet, vänta på sin tur och hämta någon lämplig markering eller kort dirigering när tillfälle ges. Tre blev det sist. Spanielhundarna är tillsynes nöjda de med även om de mest för hänga med från åskådarplats. jag tror de gillar den nya nomadbilen för när bakdörrarna står öppna har de bra överblick över händelserna och kan följa med lite från sin kant. Givetvis kommer de ut i pauser och får hjälpa till delar av eftersöket så helt lottlösa är de inte. Deras riktiga tid kommer om några veckor när det blir roughshooting. Ganska ofta tänker jag att det skulle vara sjukt nyttigt för retrieverförare på hög nivå att skaffa en spaniel. Dels för att kombinationen bössa, retriever och spaniel är total oslagbar men också får att lära sig släppa lite på kontrollbehovet, få lite mer humor och inte ta sig själv på så stort allvar. På köpet får man lära sig läsa vinden, snabbt uppkomna oväntade situationer och fatta snabba beslut. Allt det där som är nödvändigt och snudd på omöjligt med en spaniel på en och samma gång. Superkul och väldigt utvecklande
