Rannsaka och bekänn

Lass Monster slog till idag. Med full kraft. För närvarande känns många timmars träning och förberedelser åt fanders. Så illa är det såklart inte men mitt hoppfulla, nöjda hundtränarjag fick sig en ordentlig törn igen. Rannsaka och bekänn. Jag har sett hennes styrka komma smygande igen men har inte riktigt velat se, trott mig vara förbi. Det var jag inte. Käftsmäll på det och bara att kravla ur gropen och komma igen. Försöka. Lass själv är glad och nöjd såklart, förstår inte alls varför jag surar. Hon är inte direkt av den känsliga sorten som tar illa vid sig av lite dålig stämning. Det krävs betydligt mer än så för att rubba hennes inställning till livet och för egen del har hon mest troligt haft en av sina bättre dagar idag. Jag konsulterar min magkänsla och funderar och återkommer i vanlig ordning efter en god natts sömn och så vidare. Jag flyttar istället tankarna till de gårdagens träning där nästan allt gick precis som tänkt med alla hundarna inklusive Lass. Kanske ska jag bara dra ett streck över dagens träningsfadäs och låtsas som om den aldrig hänt?

I helgen som gick tränade slottsherren och jag Wirre och Besta tillsammans. Måste säga att unga Wirre ser väldigt lovande ut i träningen, han har en fin koncentration och hög arbetsmoral för sin unga ålder. Han suger åt sig som en svamp i inlärningen för tillfället, han är väl i rätt ålder och mognad nu förmodligen och så brinner han för uppgiften. Just det blir rätt avgörande för inlärningen, att motivationen finns där i så hög grad. Är man ordentligt motiverad för något så går det så oändligt mycket lättare att lära. Talar i hög grad av egen erfarenhet när det gäller det och tror att många andra upplever det precis som jag. För både hundar och människor tänker jag.

Vintern är tillbaka igen, frost på marken och ytterst blygsamma temperaturer men en hel del sol. Jag plockade fram en snögubbe, en minigran med låtsassnö och två lysande snöbollar och placerade dem på bordet vid soffan. Som en liten försmak av advent. På morgonens första runda genom skogen utan på fälten i gryningen blev det ännu mer julstämningen för julgranen på ödetomten i kanten av åkrarna var tänd. Det är rätt mysigt att mötas av julbelysningen i skogskanten långt bort från andra hus och belysningar. Vi kikade lite på julgranen och en kronhjort som passerade mellan den och skogen innan jag lade ut några små närsöksdummy som blev till lååånga linjer över stubbåkern till Pal och Besta. Tre långa var med noggrant letande på slutet av varje linje innan vi gick hemåt över fälten. Tacksam att det finns några stubbåkrar kvar och att inte allt är höstsått så jag kan få ut ordentligt längd på linjerna. Ibland vill jag köra hundarna på riktigt långa avstånd, ibland men inte alltid. Mest är jag egentligen ute efter avsluten på långa håll nu, att de båda ska vara uthålliga och ligga kvar i området när de sprungit långt och det är rätt svårt att finna. Den kombinationen.