Rastlös och färdigskriven

Klockan fyra på eftermiddagen idag var det fortfarande ljust. Med tö och plusgrader smög den sig på igen. Vårkänslan. Tussilago, dammiga vägkanter och snödroppar. Jag längtar. Men var sak har sin tid och jag är inte färdig med mörka skrivkvällar än. Jag uppskattar dem högt och än har ingen rastlöshet smugit sig på. Harmoni. Texter finns att läsas, texter att skrivas och webbinarier att följa. Alltså behövs fler mörka kvällar. Jag blir nog nöjd lagom till vårdagjämningen tänker jag. Rastlös och färdigskriven.

Då ska hundträningen få ta vid, promenader och träningspass ljusa vårkvällar. Jag är så sugen på att utvecklas mer tillsammans med Pal, komma vidare i träning och komma ut i nya sammanhang. Med hans vilja och mitt tålamod tror jag vi kan bli riktigt bra. I den här snöiga perioden blir det inte så mycket reda med träningen, det blir mest promenader och friluftsliv. Alla älskar det. Det med. Med undantag av Lyra som fortfarande tycker snön är i vägen, idag var den dessutom blöt och eländig förutom att vara kall så hon hade en del att anmärka på. Men hon var pigg och käck ändå tycker jag och pinnade på fint bakom mig utan att klaga allt för mycket.

Året har börjat med en mjukstart här. Jag har det så fint och försiktigt. Avkopplande och lite trevande eftersom vintervädret skjuter upp och skjuter fram. Det gör mig inget, jag kan behöva ta dagarna med ro. Tänka långa tankar och fastna i beslutsprocesser. Det finns en nödvändighet i det med. Wirre tuggar på sitt Rauh ben. Han är en första hunden i vår flock som föräras med ett sådant lyxben. Efter en och en halv timmes gnag är det fortfarande ett tredjedels tugg kvar. Än håller det kvalitén och räknar jag på timpriset, eller mer rätt minutpriset så är Rauhbenet ett av de mest prisvärda. Tar det slut om tio minuter blir tuggpriset en krona i minuten. Billigt med tanke på att det är en hårt tuggande labrador som är testhund. Tidigare minutpris på ett av de bättre benen ligger på två och sextio. Som jämförelse. Jag vet ärligt inte om hundarna bryr sig om hur många minuter de har tuggbenen, kanske är rent av en kort njutning den bästa men jag tycker ändå det känns bra om de räcker länge så de får många tuggminuter. Förmodligen är det mitt ekonomiska sinne som blandar sig i lite. Snålheten.

Jag ska snart varva ner den redan lugna kvällen ytterligare genom att se en dokumentär på svt play. Det finns många guldkorn där men ibland så mycket att välja emellan så jag har svårt att hitta dem. Jag såg en riktigt fin igår när jag låg på soffan för att vila ikapp lite magont och annat störande, Billy & Molly heter den, se den om du inte redan gjort det. Det är en uppmaning. Nästan en order faktiskt. Här finns en länk

Åttiofem öre minuten blev det för Rauhbenet förresten.