Räven raskar över trädgården
En lugn behaglig måndagsmorgon så här i slutet av februari. Vackert vinterlandskap med nysnö möter utanför dörren. Vitt, rent och fint men tögrader så snart väntar något annat. Väldigt många hundbajshögar bland annat. Det som göms i snö. Slottskaninerna har morgonmöte under äppleträdet samtidigt som de äter lite morotsrester från igår till frukost. Snart ska dagens rastningsrundor påbörjas och efter det ska bilen packas för Wirre ska åka till djursjukhuset för röntgen av höft och armbågsleder. Två av syskonen har också tid i idag. Vi håller alla tummar såklart, för ett bra resultat av det här som vi inte kan påverka på något annat sätt än att hålla tummarna och se till att hundarna inte är övervikta under uppväxten. Rätt utlämnad till resultatet är man, i alla fall om det finns planer för avel med hundarna, för en eventuell fortsättning av sådana drömmar kan ta abrupt slut redan här. Givetvis är det galet många andra saker som ska stämma innan det är aktuellt med avel men oavsett blir det här resultatet avgörande. Fast hur det än är så är det viktigast att hundarna mår bra och har tillräckligt friska fina leder för att hålla ett långt liv i arbete. Resten är ren bonus. Det är så jag försöker se det, det jag vet är riktigt och sant och det jag intalar mig för att inte besvikelsen ska riva allt för hårt. Det hjälper föga. Men jag försöker i alla fall.
Räven har härjat utanför dörren i natt. Över hela slottsträdgården och tvärs över slottskaninernas foderplats under äppleträdet. Nysnön avslöjar det tillsammans med den omisskännliga lukten av rävpiss. Fränt och starkt så ingen kan missa. Lyra tyckte räven gått över gränsen när den kissat på soptunnan så hon backade elegant upp sin lilla bakdel mot soptunnan och kissade över. Här ska ingen räv tro att det går att ta över HENNES revir. Det är blod en bit bort från slottsträdgården med. I en den gamla stenmuren. En hel del. Räven tänker jag. Som tagit någon alltså. Vi vet inte om vi saknar någon liten än men är lite osäkra på antalet kaniner. De är svåra att räkna in eftersom alla sällan är på samma sida av slottet samtidigt. Det är blod utan fjädrar så det borde inte vara en fasan eller höna. Men vem vet. Vi oroade oss för lilla katten med men den är hemma nu som tur är. Det är så många små att hålla reda på, mata och oroa sig över att jag ibland funderar över om jag orkar. Men så ger de så mycket tillbaka. Bara närvaron av dem är ren och skär friskvård. Som när jag går ner på baksidan och matar de små hönsen och tupparna och möts av den halvtama fasantuppen och ett gäng kaniner om nyfiket hoppas på frukost medan hundarna tittar på från rastgården och lilla katten från sin trygga plats en bit därifrån. Det är djuren som gör det. Helheten. Trivseln. Glädjen. Har alltid varit djuren för mig. Hela mitt liv. Så jag får dras med frusna vattenskålar, mattider att passa, bundenheten och oron det medför att hand om många. Så enkelt det kunde varit utan tänker jag ibland. Med färre att ta hand om. Så enkelt och så trist.
Förresten. Pal på avslutet på en av linjerna på vårt korta träningspass sist. En tennisboll som fastnat femtio centimeter upp i en liten gran i en grantätning. Det koncentrerade söket han gjorde där. Hans explosiva intensitet, hur han höll ihop huvud, kropp och koncentration och till sist redde ut det efter vad som kändes som flera minuter. Minst tio. Kanske var det inte ens en? Jag vet inte för tiden stannade upp när jag såg hans letande och hans gensvar på min stöttning och mina signaler. Enastående. Ett av hundträningens ovanliga halleluja moment. Förmodligen överdriver jag. Men det var bra.
