Så lite som behövs
Sol, sol sol underbar sol. Men torkan. Ett ökenlandskap breder ut sig över fälten utan för slottet och allt dammar. Är det nu jag ska börja oroa mig? Men så minns jag att det var likadant förra året. Sedan kom regnet och oron var överflödig och helt onödig. Jag satsar på det i år med.
Försöker få valpen att göra kväll tillsammans med mig. Gör mina allra bästa knep, sitter stilla på stolen, knappar på datorn, sörplar te och djupandas i hopp om att valpen ska lägga sig tillrätta vid mina fötter. Det går trögt. Han vill hellre ut och leka i trädgården. Jag fortsätter andas, häller upp mer chokladte och låtsas oberörd. Skam den som ger sig. Tre djupandningar senare lägger han sig tillrätta vid mina fötter. Lugnet som infinner sig. Vilken magi.
Jag vidgade mina vyer på morgonens första tidiga promenad idag. Tog bakvägen in till samhället med mina hundar och gick stigar jag inte gått på många år fast det är nära hem. Men det fanns en tid då jag trampade dem nästan dagligen, då de tillhörde min vanliga runda. Det var med andra hundar och nästan i ett annat liv. Helt sig likt var det inte för den stora skogen har ersatts med ungskog och björksly och området som bestod av rätt nyplanterade granar då hade förvandlats till en rejäl granskog och påminnelse om att tiden går. Jag hittade stigen i alla fall, kom ut på fälten bakom samhället där jag tänkt mig, gick en bit på den tidigare travbanan, jag tror inte de har några hästar kvar, vidare upp i skogen och hemåt igen. Hundarna verkade gilla promenaden de med, hemma fast ändå borta och gott om nya dofter att ta in. Det är så lite som behövs tänker jag, redan ett litet avbrott i det vanliga vardagliga ger smak av äventyr och framåtrörelse. Lite nytt. Jag tror bestämt vi behövde det idag. Jag och hundarna.
Lite senare på dagen tog jag bilen in till samhället med, för att posta paket och handla lite. När jag startade bilen startade också Dire straits Water of Love. Slump? Dire straits är det säkraste musikvalet alla kategorier. Är det någon musik jag aldrig tröttnat på en endast gång så är det Dire straits. De går alltid hem. Stort. Just Water of love har jag inte riktigt lyssnat på förut, den blev en nygammal upptäckt likt stigen jag gick på morgonen. Fast ännu mer flashback för låten är tydligen från deras debutalbum från 1978.
Water of love deep in the ground
But there ain’t no water here to be found
Some day, baby, when the river runs free
It’s gonna carry that water of love to me
Inne i samhället blev det några ord med postpersonalen i järnhandeln och mannen i kassan i Ica butiken och ett ”hej” till grannen som satt på en bänk i morgonsolen utanför butiken. Blommande körsbärsträd och tulpaner på väg att blomma över. Det är så lite som behövs tänkte jag igen, ett ”hej” här och var nåra vänliga ord, ett leende och lite blommor. Jag kommer långt på det. Jag jobbade vidare med administrativa som det heter efteråt, det låter bättre än pappershögar tänker jag. Lite mer professionellt. Jag stämde av en del betalningar, planerade lite, drömde en stund och försökte trolla med lite siffror så de skulle landa till min fördel. Hösten kursschema blev i det närmaste klart med. Jaktdatumen har ramlat in så jag kunde justera det som jag lämnat kvar att justera. Jag vet vad jag ska göra i ett halvår framåt inser jag, inte läge att byta jobb just nu så att säga. Jag har det oförskämt bra på det viset, full beläggning och mer att göra än vad jag hinner. Kan unna mig att välja. Känns ofattbart när jag tänker på det, lika ofattbart som att det är tjugo år sedan stigarna jag gick på morgonen tillhörde min vanliga promenadrutt. Jag är mina kunder evigt tacksam för möjligheten de ger mig när de väljer att fortsätta låta mig coacha dem och lägga upp övningar och gruppträningar. Tack allihop för det. De finns bara en hake som jag ser det just nu. Min tid räcker inte till. Jag skulle så gärna vilja öppna upp mer, ha fler kurser och hålla fler lektioner men det finns ett max om kvaliteten och hållbarheten ska kunna hållas kvar. Där är jag nu.
Lite nytt blir det såklart in höst i alla fall. Om inte annat behövs det för det kreativa. För inspirationen, drivet, lusten och behovet att utveckla vidare. Framåtrörelsen. Lite mer för spaniel kanske? Och lite mer med det mentala, för både hundar och hundarnas förare. Planer finns. Förhoppningar. Vi får se.
Namaste. Och njut av det som känns vanligt och självklart nära dig. Det kan visa sig vara det bästa av allt i det stora hela.
