Säsongens första
Premiärdagen är avklarad, hundarna ompysslade efter jaktdagen och solen har gått ner. Jag har inte längre samma delade känslor som jag hade dagarna innan premiären. Det räckte egentligen bara med att vi kom på plats, frukostfrallorna på restaurangbordet, skyttarna vid bordet intill och lite senare ploppet från champagneflaskan när jaktledarna öppnade den och porlandet när den kalla drycken hälldes upp. Mer behövdes inte för att den rätta känslan skulle infinna sig och då hade själva jakten inte ens börjat. En onsdag mitt i veckan börjar knappast bättre än så.
När vi förflyttat oss ut i jaktmarkerna efter frukosten funderade jag lite över hundarnas magnifika förmåga att vet vad som är på gång. Att de skulle bli jakt tvivlar jag såklart inte på att de redan förstås men vilken ty av jakt och vem av dem som skulle ut för att jobba. Minst en dag i veckan de senaste fem veckorna har vi åkt till samma plats för andjakter och då har det varit Betsa och Pal som jobbat, Lass och Till har rastats i pauser och minglat runt lite men i övrigt vilat i bilen i lugn och ro. Idag var det då fasanpremiär och roughsooting istället för andjakt vilket innebär att cockrarnas jobb tar vid. Den enda skillnaden jag kan komma på emellan and jaktdagarna och roughshootingdagarna är att vi parkerar bilarna på lite olika ställen beroende på vilken jaktform det handlar om. Det är kanske trehundra meter emellan de platserna. Alla andra förberedelser är desamma. Jag vet inte om det var det eller något annat vi förmedlade till hundarna. Doften av champagne i tidig morgontimma kanske? Något var det i alla fall för idag visste lilla Till med säkerhet att det var hennes tur att jobba. Hon har inte sagt en ljud i bilen under andjaktsdagarna, jag har inte sett en skälvning i hennes kropp men idag var det helt annorlunda. Hon visste.
Sanslöst mycket fågel i marken var det, stundtals poppade fasanerna som popcorn framför ivriga spanieltassar och skyttar och det var stört omöjligt att hålla koll på antalet fällda fåglar i perioder. För egen del hade jag full koncentration på Till under de sekvenserna i den täta höga vegetationen som gick i höjd med axlarna på mig, att kunna se och hinna med att markera fällda fåglar under de omständigheterna är nära på omöjliga. Som tur är så är vi flera på linjen, både spaniel och retrieverförare, skyttar och jaktledare så det finns fler som kan markera nedslagen och minnas antal och platser och sända hundar fort när det behövs. En makalöst fin premiärdag blev det, många fina hundarbeten på de tryckande fåglarna, bra skytte och utmärkt oktoberväder för ändamålet. Jag är väldigt nöjd med Till med, och med mig själv så gjorde förberedelserna rätt även om de var lite i sista minuten och klarade att hålla henne i bra balans genom jaktdagen. Nu blir det jakt ett par dagar i veckan för henne i oktober och känner jag henne rätt så kommer inte hennes intensitet och jaktlust att sjunka med antalet jaktdagar utan snarare tvärtom så jag ska fortsätta hålla i och hålla om så gott jag kan. Jag hoppas hon ska hålla sig skadefri med, det är ingen självklarhet med tanke på hur hårt hon jagar i marken. Vi gör vårt bästa för den hållbarheten med förstås, ser till att hålla hundarna i god kondition, ger dem bra mat, lite extra energi under jaktdagarna och pysslar om småsår och annat efter jaktdagarna. För sådana blir det när de jagar, enda alternativet till det skulle vara att avstå att jaga med dem och då faller ju liksom hela konceptet med jakt och jakthundar. Eventulla skador är baksidan, i övrigt är det julafton flera dagar i veckan för hundarna och oss flera veckor framöver nu.
