Shiny object syndrome
Vi eldar i vedspisen i köket. Slottsherrens förtjänst för det var han som tog in veden och tände. Bättre mysfaktor är svårfunnen. Värmen är inte fel den heller, det är något särskilt med den sortens värme som sprider sig från en köksspis eller kamin som brinner med ved fälld, huggen, kluven och staplad av människokraft. Jag tror det har något med det att göra, helheten i det, att arbetet i alla steg bidragit och att värmen på så vis värmt flera gånger om och blivit mer betydelsefull. Eller så är det bara det bara den vintervita och kalla utomhus som ökar känslan av välbehag i värmen inomhus. Mysigt är det i alla fall. Och varmt. Wirre fick lite nytt att träna på med, både att inte hålla nosen alltför nära vedspisen och att låta bli vedträna i korgen. Det sistnämnda var definitiv svårast. En hel korg av roliga gnagvänliga vedträn serverade i lagom höjd på köksgolvet. Vi kunde så klart valt att ställa vedkorgen på andra sidan grinden i rummet intill men samtidigt är han stor nog att lära sig låta bli nu så vi tar det. Tar tag i det.
Jag hörde om begreppet Shiny object syndrome när jag var i kontakt med en av mina döttrar idag och sedan lyssnade på ett poddavsnitt hon skickade över. Vi skrattade gott åt det för vi insåg båda hur hög igenkänning det blev i podden och begreppet. För oss. Popcornhjärnan som sprätter idéer åt alla håll, alla nedklottrade anteckningar och viktiga ord på lösa blad, i block, i mobilen och på andra stället för att inte riskera glömma bort en briljant idé som plötsligt dykt upp. Och allt roligt vi vill göra, alla projekt som väntar på att startas. Det är ett roligt men aning besvärligt syndrom när man behöver fokusera på en eller max två saker.
Jag tänker att jag ser en del av det i hundträningssammanng med. Ett Shiny object syndrome i miniatyr. Ser hur lätt det är som hundförare att bestämma sig för ett sätt att träna en specifik sak på, hitta en våg eller få ett råd att åplla sig till. Men jag ser också hur det man bestämde sig för löser upp sig i samma stund man ser någon annan träna samma sak på ett annat sätt, med en annan vinkling eller att annat utförande, för nu vill man göra på det nya, förmodligen bättre sättet istället. När man påbörjat det går man sedan en kurs eller ser ett filmklipp och blir påmind om att man måste träna en annan sak med, en som man kanske lagt åt sidan eller rent av glömt av ,så man tar tag i det med. Nästa vecka tränar man med ett träningsgäng och ser att en kompis fått ett alldeles lysande resultat av att ändra en sak i sin träning och då blir man sugen på att göra den ändring med och på samma träning är en annan deltagare som får sin hund att gå långa extremt raka linjer tränad på ett sätt man inte inte prövat själv tidigare. Så i bilen på väg hem reflekterar man lite över det och bestämmer sig för att anamma det sättet istället för det man påbörjat. Väl hemma igen ser man en blänkare om ett nytt jaktprov utlagt på rimligt avstånd och det påminner om att det är dags att ta tag i träningen av det fria söket och när man scrollar lite till i samma flöde annonseras det om ett lockande mocktrial så genast letar en upp ett kurstillfälle med inriktning walked up och anmäler sig så klart. När man tänkt efter lite till så skulle det också vara väldigt kul att komma igång med vattenträningen och nödvändigt inför den dör b-provstarten man precis läste om och vips har man anmält sig till en tvådagars vattenkurs med och får genaste en tanke om hur man ska bygga en plan för bättre dirigeringsträning på vatten.
Det är så det är med Shiny object syndrome tänker jag och det kan faktiskt en av de största fällorna i hundträningen. För övrigt kunde den som benämns som ”man” i texten egentligen lika gärna bytts ut till ”jag” men det kostar alltid på att erkänna sina brister så man låter ju helst bli.
Hög igenkänningsfaktor här med. En annan dag ska jag skriva om hur man kan bota och lindra Shiny object syndrome tänker jag. För det kan man såklart.
