Silkevantar på

Morgonstunden igen. Den där tidiga i mörkret när ingen annan är vaken men än möjligen någon av hundarna och en slö fluga i fönsterkanten. Rundturen i tofflor och morgonrock, fingret som knäpper ner knappen på vattenkokaren, handens rörelse efter äggkastrullen och äggen som läggs ner i vatten som knappt täcker dem. Tepåsen som läggs i muggen, äggkastrullen på spisen, alltid två ägg, och vägen förbi datorn för att sätta på radion. Tystnaden, görandet och tacksamheten. Lite senare ljudet av andra som vaknar, av motorvärmaren som startar på grävmaskinen utanför och hantverkarnas bil som rullar i på gårdsplanen. Dagens början.

Kallt började den med, dagen, så flera lager kläder ersatte morgonrocken och pigga ögon målades i det morgontrötta ansiktet. Ullvantar och tjockjacka och hej och godmorgon till hantverkarna med ett gäng hundar på väg ut på dagens första promenad. Eländigt vinterkallt men oerhört vackert. Gnistrande rimfrost och stjärnklar ljusnande himmel. När vi hade golden i flocken vilket vi haft sedan tidernas hundbegynnesle tills Vi gick bort för ett par år sedan inleddes alltid frostiga morgonpromenader med rullning på gräsmattan. Det är annorlunda nu, varken labbarna eller cockrarna verkar tycka det är så njutningsfullt som golden hundarna gjorde. De rullar sig på sin höjd på ett tuggben eller på någon för dem betydelsefull illaluktande fläck ute i naturen. Labradorerna i alla fall, cockrarna kan jag inte ens minnas att de brukar rulla sig överhuvudtaget. Rätt märkligt när jag tänker efter. Boa och bädda inomhus tycker de däremot om, snurra runt i biabäddarna och krafsa runt intensivt så fällar och filtar far åt alla håll. På ett sätt är fällarna därför helt onödiga eftersom de aldrig ligger dör de ska och fyller sin funktion, fast det tjänar ett annat syfte som troligen är viktigare än att vara mjuka att ligga på, att få bädda och boa i lyan som deras instinkter säger åt dem att göra. Det syftet. Kanske lite irriterande för oss med stöket men viktigt för hundarnas välbefinnande.

Om jag behövde ha ullvantar för att klara kylan på jobbet idag behövde jag ha silkesvantar när jag tränade Pal efteråt. Fingertoppskänsla och silkesvantar. Han vill så mycket och han vill så rätt men ibland går det i snabbaste laget och jag behöver bromsa. Med fingertoppskänsla. Han är som en fullblodshäst och Ferrari, så känslig och snabb i reaktionerna. Högkänslig och supermotiverad. Smooth och sensitive. Alltid med mig. Viken kontrast mot den lilla storasystern som är mer av en tjurig SAAB med gnisslande växellåda och bromsar i behov av renovering. Stark och aningen egensinnig. Så glad jag är för dessa olikheter, för varje hundindivids betydelse i mitt liv. För utvecklingen och ödmjukheten de ger mig att få träna dem och umgås med var och en av dem. Hur de hjälper mig att stå med öppet sinne inför varje hund jag möter i träning, min eller någon annans och hitta vägar och möjligheter för att få träningen att utvecklas och fortskrida. Together to get there!