Sjumilaspringaren

Han springer, jösses vad han springer. Inga begränsningar alls har han. Förstår och förmår inte att bromsa upp i tid. Det blir mitt ansvar, mitt ansvar att lotsa honom rätt , bromsa och förhindra när det behövs och se till att han har vätskebalansen i rätt i nivå. Det kan bli ett styvt jobb med det i framtiden inser jag. För mig som behöver ha koll på det. På honom. Så han inte förtar sig helt. För med honom känns den risken överhängande.

Kommer jag någonsin ikapp undrar jag när jag tittar på högen med bokföringspapper som snigelsakta rör sig mot pärmarna de ska in i och tvötthögarans som tornar upp sig på bordet i det vita rummet. Ren tvätt för all del. Men ändå. Det känns avlägset att få den att förflytta sig till övervåningen och rätt låda eller klädtsång. En annan dag i vanlig ordning. En annan dag ska jag fixa det. För övrigt blev inte huset målat den här sommaren heller. Det står över på min sommarlista varje år och blir visst aldrig gjort. Aldrig hittills i alla fall men nästa år är ett nytt år med nya möjligheter. Pensel och färg är inköpt i alla fall. Sedan länge. Jag är trött idag, så där trött så det mesta ter sig lite jobbigt och motigt. Tröttheten är förväntad och inget jag hänger upp mig på, den går över. En god natts sömn och så vidare så är jag snart på topp igen. Måndag imorgon igen, det passar mig bra för jag trivs väldigt bra med måndagar och vardagsordningarna. De jag skapat åt mig. Tidiga kreativa morgnar utan tid att passa förrän flera timmar senare. Väl värt att gå upp halv sex varje morgon för att få uppleva det. Jag saknar aldrig sovmorgon, längtar ytterst sällan efter det. Sovkvällar kan däremot vara uppskattade. Efterlängtade.

När jag kommer in efter utevistelsen och drygt en halv dag in stövlar känner jag ett oerhört behov av att ta av mig strumporna. Barfotafötter mot smutsigt golv och luft mellan tårna. Skönt! Torkan har gjort att det ser ut som i början av oktober ute med björkarnas gulnade löv och vissna ormbunkar men värmen skvallrar om att det fortfarande är augusti och sommaren en stund till Det var varit varmt hela veckan och är fortfarande. Underbart att kunna sitta ute till solen går ner på kvällarna såklart. Jag och mina fötter känner oss tacksamma över det men nöjda. Det är helt okej om det svalnar av lite nu, om termometern fastnar någonstans emellan sexton och tjugo och gärna hänger kvar där fram till oktober.

Tomatdjungeln levererar. Den där självsådda som fått klara sig själv helt utan omsorg och vatten. Söta och goda.

Det är lite omvänd ordning på mina cockrarna för tillfället. Lass mitt tidigare monster har varit så prydlig och lättsam senaste tiden så jag funderar lite över vad hon har på gång. Ett löp kanske? Eller mognad? Lilla Till däremot, hon som är den prydliga skötsamma storasyster känns helt vild och vill helst jaga småfåglar i buskarna mest hela tiden. Jag bävar lite över fältfågelpremiären men henne. Undrar om hon kommer jag i slag i storlek likt en stående fågelhunds? Risken finns, kanske är den rent av överhängande. Jag har inte riktigt räckt till för att ge henne rätt träning och förutsättningar hittills i år känner jag och ett bar spanielarbete kan inte utföras p gamla meriter precis så vi ligger lite dåligt till. Men än så länge finns det tid kvar att backa hem lite grunder så det går nog vägen ändå. På ett eller annat sätt. Det råder ingen tvekan om att hon kommer få fåglarna på vingar i alla fall, det kan jag garantera, frågan är bara om det kommer bli på skjutbart avstånd. Lite omvänd ordning på retrievrarna med faktiskt. Eller kanske inte omvänd men annorlunda. Pal är som ha är, explosiv med stora bokstäver men följsam och mån om att göra rätt. Men Besta. Den gula lugna, lite småklumpiga behärskade labradoren är förvandlad. jag har märkt det senaste tiden, hon är varken särskilt behärskad eller lugn. Inte klumpig heller för alla del. Hon är på hugget, har tappat bort bitar av sitt fotgående och har bråttom iväg på uppgifterna. Trycker sig in vid min vänsta sidan och knuffar undan Pal fast jag sagt åt henne att sitta bakom när det är hans tur och studsar jämfota efter varje avlämning om jag inte slår på bromsen. Och det måste jag göra rejält. Nu räcker det inte med några lågmälda uppmaningar om att hons ka lugna sig länger. Det behövs mer basröst och handgripligheter för att få styr på yrvädret. jag undrar liet när det hände. När förvandlingen skedde. Jag började ana den i våras när kallviltet kom fram och sedan har det hållit i sig och dessutom ökat. Säkert har kastreringen hjälp till lite på vägen för hormonerna rörde om det en del för henne, hon är lite smalare än tidigare med och det är ingen nackdel såklart. Frågan är om hon rör sig mer och snabbare för att hon är smalare eller om hn är smalare för att hon rör sig mer. Den största förändringen i hennes liv tror jag ändå är Pal. I honom har hon en fin samarbetspartner och lekkamrat men ockå en konkurrent. Plötsligt är de två om mig när det gäller retrievergrejerna. Jag tror det gjort och gör henne gott. Bara jag som ska hänga med i hennes omvandling nu med, öppna ögonen och skärpa blicken och inse att hon är både starkare och livligare än vad jag trott. Borta är den lugna lite sävliga gula hunden. Om det är något tillfälligt eller bestående återstår att se.