Sjutton evigheter och onödigt mycket oro
Jag väcker Lyra genom att trä kopplet över hennes huvud och klappa henne mjukt på sidan. Yrvaket tittar hon på mig medan övriga hundar steppar runt intill ivriga att komma iväg på dagens första promenad. Hon är inte så gammal som hon verkar men hennes gravt nedsatta hörsel får henne att verka äldre än hon är. Det är verkligen ett handikapp att inte höra och hörapparater till hundar är inget alternativ. inte vad jag vet jag alla fall. När hon väl vaknat och fattar vad hon höll på att missa pinnar hon på sina korta ben och viftar glatt på svansen. Det är sol och torrt och en fantastiks aprilmorgon och det tycker Lyra med. De andra hundarna är inte lika väder beroende som Lyra, de är lika glada oavsett. Kanske borde jag låta sy upp en regnoverall till henne?
April är på sitt allra bästa sätt just nu. Sedan igår. Fortfarande nätter med minusgrader men tvåsiffrigt med nästan ingen blåst på dagarna. Fågelsången har fått sällskap av insektssurr och de första vitsipporna har slagit ut. Utomhus lunch med valpen med ansiktet mot solen. Lust att plocka fram trädgårdsmöblerna och rensa bort de vissna perennerna ut rabatten. Men allra mest har jag lust att träna hundarna nu när kvällarna blivit långa, milda och ljusa så dagarna räcker till så mycket mer. Problemet är bara det vanliga. Jag är så förbaskat kvällstrött så energin räcker dåligt då trots ljuset. Till det har jag valpen och jag har inte hjärta att lämna honom ensam på kvällen med. Han är en utomordentligt gullig valp, lättsam och mysig. Men han är valp med allt vad det innebär. Mycket passning och många kisspölar och mattider att ha kol på. Fast vad det gäller att passa mattider faller det lite med honom för han är rätt ojämn i maten. Ibland är han inte hungrig alls och andra gånger kan han tänka sig att både för och efterrätt till huvudrätten så det får bli lite som det blir. Det lär säkert bli hund av honom ändå tänker jag, oregelbundna matintag till trots. Efter vad som känns som sjutton evigheter och alldeles för mycket onödig oro verkar det äntligen som det blir bättre ordning på hans kissande med. Inte själva rumsrenheten, den lär säkert dröja men den envisa bakterien som inte velat släppa taget verkar ha gett sig nu. Skönt. Det är väl något med ålder förmodar jag, min ålder, och det där med oron. Nu för tiden tänker jag alltid det värsta först, som nu när jag i första hand tänkt på renal dysplasi och missbildningar och sedan har jag gradvis oroat mig neråt mot en vanlig uvi. Förr hade jag nöjt mig med uvi rätt och slätt och haft tålamod med att behandlingen kan ta tid utan oroa mig vidare. Jämmer. Det stör mig att jag blivit så katastrof fokuserad för det tjänar absolut inget till.
Här har han noggrant ”gömt” sin boll för de andra. Visst är det gulligt?
Han är sjukt charmig nu med valpen. Utomhus gömmer han allehanda saker i väntan på att de ska komma till användning längre farm eller något. Små pinnar, barkbitar eller annat värdefullt grävs ner på olika ställen in trädgården. I dag gömde han sin röda boll väldigt omsorgsfullt med, han valde ut platsen, tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg var han gömde den och sedan tog han ett skutt därifrån och skyndade in som för att inte avslöja gömstället. Jag smälter som smör i solen för den här lite skelögda valpen med de lockiga öronen. Är redan förlorad.
