Solstorm och förutsättningar
Jag misstänker att Herr räv varit här igen för igår saknades båda våra frigående fasantuppar. De brukar hålla sig runt slottet och sover i den stora eken över stenröset om nätterna. På morgonen möter de mig när jag går ner och fodrar kaniner och fåglar men i förrgår mötte bara en av dem upp. En fasantupp och en stark lukt av rävpiss. Jämmer. Igår var lukten av rävpiss kvar men ingen av tupparna syntes till. Jag kollade upp mot grenerna i eken i skymnignen senare på dagen med men kunde inte se någon av dem. Jag misstänker alltid räven, direkt, även om det kan vara så enkelt att tupparna bara är på en liten utflykt någonstans i närheten. Jag har inte hittat några fjädrar i alla fall och det känns positivt. Det är rätt lugnt på djurfronten med de vilda djuren nu annars, hjortarna håller sig mest i skogen och nere i mossen, den stora älgkon har jag inte sett till på ett bra tag och vildsvinen håller sig undan. Kylan tänker jag, vintervädret, de söker väl skydd bland granplanteringar och täta snår. Så där går inte jag, håller mig på vägar och upptrampade stigar istället, bland is och snöfläckar. Ett första vårtecken har jag sett med, grävlingspår i snön på två olika ställen. Däremot missade jag norrskenet. Försökte få syn på det igår kväll men det var väl för disigt förmodar jag eller så var jag inte tillräckligt uthållig och orkade vänta in rätt ögonblick. Det ska ju annars vara de största solstormen på tjugo år så förutsättningarna borde finnas.
För tillfället tycker jag vintern är lite seg. Känslan drabbade mig mitt på dagen igår när det var en aning för kallt i vinden och för många isfläckar för att finna inspiration. Jag kände ett uns av rastlösheten med, den som tacksamt nog hållit sig undan hela vintern hittills. Vinden och det råkalla vädrets fel tror jag. Det blev betydligt bättre inne i värmen senare, över en kopp te tillsammans med planering av vår och sommaraktiviteter. Tänk så lätt det är att boka in lite för mycket i januari. Inte just nu i januari förstås men för att längtan efter ljus och aktiviteter gör att man(läs jag) fyller kalendern med massa skoj energigivande grejer från april och framåt. När man sedan står där längre fram på våren brukar åtminstone jag fundera lite över hur jag tänkte när jag sa ja till så många saker. Det är samma med odlingen tänker jag, så lätt att gå ut stort nu i början av året, sätta fröer och pyssla om trettio tamatplantor i fönstersmygar och på bord och förbereda såbäddar och skola om för att sedan någonstans i början av sommaren uppgivet titta på alla plantor och allt ogräs, tappa det lite eller helt och lämna delar av odlingen i vildvuxet frilandsförfall. Det brukar bli bra det med i och för sig även om det inte blev vad man förts tänkt och hade ambitioner för.
Jag känner igen det från hundträningen med. Fast där har jag lärt mig att bättre att inte gå ut för fort. Lärt den hårda vägen så att säga. Med valpar och unga hundar som är nya oskrivna blad är det helt underbart att tänka på alla oförstörda framtidsutsikter och allt man ska göra. Allt man ska lära hunden, träna den i och utbilda den till och allt roligt man ska ha. Rätt ska man göra med. Hur många gånger har jag inte viljat lite för mycket, gått ut lite för hårt, hoppats lite för mycket, problemlöst lite för mycket, försökt jobba igenom lite för mycket, haft lite för hög ambitionsnivå, ansträngt mig för mycket och analyserat för mycket. När allting egentligen bara handlat om tiden och förankring i tryggheten i att träna efter förutsättningarna. Att sätta ett eller två frön och låta dem gro och växa upp för att blomma ut innan jag sätter några till. Hundar är inte fröer och plantor men uppväxten och utvecklingen är lite av densamma. En sak i taget, vårda, vattna och låt utvecklas. Sedan nästa del och nästa efter det. Jag förstår stressen som ofrivilligt infinner sig i unghundsträningen, förstår förtvivlan när unghunden drar ärovarv med apporten eller stannar en meter från föraren med glimten i ögat och uppmanar till lek, jag förstår känslan av att ligga hopplöst efter när man ser hundrameters dolda linjer med fjorton månaders hundar på instagram och jag förstår förtvivlan hos någon som kanske följer valpen Wirres dagbok i vår egen valpbank där han framstår nästan som ett skolboks exempel på en välartad labrador som gör alla rätt. För det gör han. Han är en valp vald ur en kull där en tydlig och medveten avsikt med aveln mot lättdresserade apportörer skett över ett stort antal generationer och många år. Wirre själv är en livlig men mycket läraktig elev som har en husse som ägnat nästan all sin lediga tid de senaste nära trettiofem år till att utbilda och träna hundar för jakt och prov. Jämförelsen blir alltså borde orimlig och orättvis.
Tillbaka till unghunden igen. Sätt ett frö och låt det gro och växa till sig. Alltså välj ett eller två områden i träningen att fokusera på, jobba med det, ge det tid. Låt hunden lära sig och inlärningen sätta sig innan du sätter nästa frö. Hur lång tid varje frö(del) behöver och tar på sig beror helt och hållet på förutsättningarna. Hundens förutsättningar, de genetiska och mognaden, dina förutsättningar, din tidigare erfarenhet, dina praktiska möjligheter i form av tid och utrymme för träning och din vilja. Försök vara realistisk med det, gör en träninsgplan som passar dina förutsättningar. En plan som blir hållbar. Tänk på att den bästa träningen är den som blir av och du hunden ska ha roligt när ni gör det och att tio minuter tre gånger i veckan är betydligt mer än ingen alls. Så det så.
